2007-11-30
BMI 176
Makalösa Midon
2007-11-29
Programutkast Hurtigrut
Välkommen till Världens Vackraste Sjöresa. Följ med Exitours på en specialarrangerad expedition med Hurtigruten – med bland annat övernattning i fiskeläget Svolvaer där vi bor i rorbuer. Vi tar oss till Norge med tåg och njuter av den vackra naturen längs vägen samtidigt som vi reser miljövänligt. Reseledare Mattias Andersson, vår erfarna Hurtigrutenguide medföljer på hela resan.
PROGRAM
Dag 1: Sundsvall – Trondheim
Avresa med tåg från Sundsvall kl. 13.10. Ankomst Trondheim kl. 20.13. Transfer till Thon Hotel Gildevangen där vi bor första natten. Efter incheckning avnjuter vi gemensam middag på hotellet.
Dag 2: Trondheim – Rörvik
Efter frukost kan den morgonpigge utforska Trondheim till fots med Mattias eller på egen hand. Trondheim, en spännande medeltids- och vikingastad som grundades redan 997 av Olav Tryggvasson. Juvelen i kronan är Nordeuropas näst största domkyrka som finns här – Nidarosdomen. Transfer från hotellet tidig förmiddag till hamnen där vi går ombord på MS Nordnorge med avresa 12.00. Efter incheckning har vi dagen fritt. På kvällen ankommer vi midnattssolens rike och staden Rörvik. Gemensam middag ombord.
Dag 3: Brönnöysund – Svolvaer
Idag passerar vi Polcirkeln tidigt på morgonen. Vid lunchtid anländer vi till Bodö där båten stannar ett par timmar. På eftermiddagen går turen vidare mot Lofoten över Vestfjorden mot den storslagna och mäktiga Lofotveggen. Vi passerar Stamsund innan vi på kvällen anländer fiskeläget Svolvaer. Innan vi går av båten har vi haft gemensam middag ombord. Transfer till Svinöya Rorbuer* där vi bor över natten.*Roerbuer = Motsvarighet till svenska sjöbodar.
Dag: 4 Svolvaer – Stamsund
Efter frukost på Svinöya har vi dagen fritt för att utforska Svolvaer. Svolvær, "Lofotens huvudstad" har drygt 4000 innevånare. Staden är handelscentrum för hela Lofoten och stort centrum för fiskeriverksamheten i området. Här är vackert och ganska kuperat, antingen kan man promenera eller också kan man hyra en cykel och ta sig runt. Lofoten har också alltid varit omtyckt av konstnärer, inte minst p.g.a. det fina ljuset. Här finns Vågan Kunstsenter, en mötesplats för konstnärer från hela världen med erkänt galleri.
På kvällen kliver vi ombord på MS Finnmarken. Efter incheckning äter vi gemensam middag ombord. Under natten passerar vi Bodö.
Dag 5: Örnes – Rörvik
Fartyget passerar Polcirkeln tidig morgon och seglar längs Helgelandskusten förbi den berömda fjällkedjan Syv Söstre. Spana efter Torghatten, fjället med det markerade hålet efter Hestmannens pil.
Dag 6: Trondheim – Sundsvall
Vi anländer Trondheim tidigt på morgonen. Efter frukost lämnar vi MS Finnmarken och Hurtigruten för denna gång. Transfer till tåget som tar oss hem till Sundsvall. Avresa Trondheim 08.20 via Östersund med ankomst Sundsvall 15.52.
Reservation för ändringar i programmet. Minimum antal för att resan skall genomföras: 20 personer. Pris per person: 13.795:-
I priset ingår:
Tågresa Sundsvall – Trondheim t/r
Transfer tåg – hotell
Del i dubbelrum på hotell i Trondheim
Transfer från hotell i Trondheim - båt
Del i hytt (disponeras till Bodö på uppresa)
Transfer från båt till hotellet i Svolvaer
Del i dubbelrum i Rorbuer
Transfer från hotell i Svolvaer till båt
Transfer från båt till tågstation i Trondheim
Halvpension (frukost & middag) från middag dag 1 till frukost dag 6.
Reseledare
Grattis Doberman
Jag tänkte bara få grattulera till priset "Bästa Arbetsgivare". GRATTIS. Bra med goda exempel. Mattias heter jag och bor i Härnösand. Påtar lite med reselederi och försäljning och amatörpolitik samt ideutveckling. Lite mer finns på bloggen garnahjarna.blogspot.com
Webbyrån Doberman listas av tjänstepensionsföretaget Alecta som en av Sveriges tio bästa arbetsplatser 2006. - Vi nominerades på grund av sättet vi arbetar på med öppenhet och delaktighet i organisationen och att vi gör det på ett väldigt tydligt och strukturerat sätt, säger Lisa Lindström, vd på Doberman, som arbetar med strategisk design av hemsidor och tjänsteutveckling.Kan påverka alltDelaktighet är ett honnörsord på Doberman.
Ständigt ifrågasätta mig själv och organisationen genom att vända och vrida på frågeställningar för att se om vi kan arbeta smartare eller effektivare.- Sedan har vi också prioriterat att arbeta med välmående för att det skapar lönsamhet och bättre kvalitet. Vi har genom åren sett att det avspeglas i resultaträkningen.Så skapas en god arbetsplatsArbetet med att skapa en bra arbetsplats är en ständigt pågående process.
Mitt tips
2007-11-29 14:36
Fruktmördarspelet har nått till annonspelarna
HÄRNÖSAND. Nu har det börjat annonseras i Härnösand. Spelet som handlar om att avrätta personer med hjälp av frukt och grönsaker. Allehanda Media har fått samtal från personer som reagerar mot budskapet på pelare med texten "Döda din kompis".
Nu gör man reklam för spelet genom att sulföra rubriken "Döda dina vänner" Deathgame har funnits snart ett par år i Härnösand. Och bland många ungdomar är spelet känt. Allehanda Media har tidigare berättat om "Deathgame" på våra ungdomssidor, Limelight. Deathgame startade år 2003 och medlemsantalet har ökat. En ny spelomgång startar i december. Spelet kan beskrivas som ett dataspel, fast i verkligheten. Och spelet går ut på att man ska döda varandra med frukt eller pepparkakor.Deathgame kanske är den egentliga konsekvensen av splatterdataspelen, men i en snäll variant. Allt går ut på att döda så många som möjligt, och på det sättet få många "äropoäng". Hela spelet är baserat på Internet, där det finns forum, fakta, regelbok och framförallt, listan på alla vapen. De fantastiskt fantasifulla vapnen är i sig en hel kunskap att kunna utantill. Än så länge tycks spelet i princip bara nått Härnösand i Ångermanland och till liten del Sundsvall. /Allehanda.se
2007-11-28
Pepparkaksmäklare
Deathgame.se
Hell and back
2007-11-24
Hurtigrut
2007-11-23
Idol 2007
Trygghetsnarkomaner i Sverige
Doktorn ordinerar:Ta risker
Publicerat: 15 februari 2007, 05:51
Överbeskyddade David Eberhard är läkaren som röt till mot svensk trygghetsnarkomani. Han anser att vi från unga år måste träna på att hantera svårigheter och stressande situationer.- Barn ska ha mött ett antal motgångar, annars kommer de inte att klara av framtida motstånd.
Barnens trygghet är grunden för vår överlevnad. Det är inte konstigt att vi gör allt för att ge dem en trygg miljö, såväl fysiskt som psykiskt. Men i vår kärleksfulla omsorg riskerar vi att göra dem en björntjänst.Om barn och unga inte får chansen att lära att hantera stressande situationer lär de sig inte att acceptera livet som det ser ut - att det är farligt och rymmer besvikelser. Och att ångest är en del av en helt normal vardag. - Tryggheten kan aldrig finnas hela tiden. För att känna verklig trygghet måste man kunna vila i det otrygga. Det otrygga är människans naturliga miljö. Det är därifrån vi kommer och alla försök att vaddera vår tillvaro leder bara till minskad beredskap, säger psykiatern David Eberhard.
Doktor Eberhard skulle gärna skriva ut risktagande på recept. Om det var möjligt skulle han behandla hela svenska staten med KBT, kognitiv beteendeterapi, och låta den utsättas för allt den är rädd för.För alla andra gäller följande doser: De minsta ska serveras risker i barnportioner, större barn måste få röra sig själva i sina kvarter och tillåtas att göra farliga saker. Ungdomar ska inte hindras att vara ute sena kvällar för att det finns "knivar på stan" eller andra hot. Tanter och gubbar borde inse att det är mer "livsfarligt" att stanna hemma i soffhörnet än att gå ut. Då får de ju både motion och träffar folk (även om några få av dem kan vara väskryckare). Vi måste successivt vänja oss vid att hantera motgångar och att bemästra farliga situationer.
- Risktagande är oerhört viktigt! dundrar den skånskfödde psykiatern. Vi måste komma ifrån tanken att en duktig förälder är en orolig förälder. Livet blir fattigare om man hela tiden går omkring och är rädd.David Eberhard är överläkare i psykiatri och chef för akutmottagningen på Sankt Görans sjukhus. Han lanserade begreppet trygghetsnarkomani och anklagade svenska staten för att lida av paniksyndrom redan när han skrev en debattartikel i Dagens Nyheter sommaren 2005.I boken "I trygghetsnarkomanernas land" (Prisma) rasar han mot välfärdssamhällets överdrivna snällism och myndigheternas omyndigförklarande av medborgarna. Boken rör sig från åsikter om att skolbarnen hindras från att tävla (eftersom ingen får förlora) till kritik mot statliga Livsmedelsverkets allt längre lista på vad som är farligt att äta, icke minst när man är gravid. Mest illustrativt blir det nationella paniksyndromet när de största bovarna i dramat agerar tillsammans, menar Eberhard: Forskarsamhället serverar oroväckande resultat till media som gör braskande rubriker av dem. Statliga myndigheter eller politiker rycker sedan ut för att varna eller förbjuda.
David Eberhard har kallats nyliberal, men han anser själv att det är en felaktig beskrivning av hans åsikter.En brutal ögonöppnare för David Eberhard själv var när hans första barn skulle födas. Han var 21 år gammal och hade fram till dess aldrig stött på döden. Han levde i övertygelsen att inga barn dör i Sverige. Han och hans dåvarande hustrus barn dog vid förlossningen på grund av att moderkakan lossnade. Den fruktansvärda upplevelsen förföljde honom länge. Men dottern som dog, hon som skulle ha varit 18 år i dag, lärde honom också att leva här och nu utan rädsla. Som psykiater har han sett en tydlig trend. Yngre personer verkar bräckligare än tidigare generationer. För tjugo år sedan tog man sig inte till psykakuten för att pojk- eller flickvännen hade gjort slut eller för att hunden hade dött. - Har man inte varit utsatt för svårigheter blir saker svårare att ta när de väl kommer.
Även mindre saker blir väldigt svåra.Fast vi har det bättre än någonsin är vi ängsligare. I takt med att den materiella tryggheten ökar, ökar också den existentiella otryggheten. Unga mår sämre psykiskt. Andelen svenskar med ångestproblem har ökat från 12 procent (år 1988) till 22 procent (år 2001). Förr var världen mer otrygg, men vi var inte lika oroliga.Varför är vi oroligare idag?- Därför att vi är så fokuserade på att allt ska vara säkert och tryggt. Ju fler saker vi definierar som hot desto räddare blir vi. Om vi inte är medvetna om att det är farligt att cykla utan hjälm blir vi inte rädda. Bilden, inte minst i media, är att det är farligare. David Eberhard tar upp ett exempel från förra året, förslaget från Folkhälsoinstitutet om hur man ska minska självmordsförsöken.
Genom att sätta upp staket vid alla broar ska man göra det svårare för folk att ta livet av sig. Han nämner också att sedan en person hoppade från Stadshustornet får inga besökare gå upp i dit längre. - Det är naivt att tro att ingen ska dö. Det ska vi alla göra. Det övervadderade tänkesättet måste vi diskutera, säger David Eberhard och gestikulerar i luften.Vi sitter i hans tjänsterum på psykakuten på Sankt Görans sjukhus. Jag noterar att balkongdörren i rummet inte har något handtag. Helt rimligt just här, förvisso.David Eberhard tycker att det alltför ofta är någon annan som tar ett ansvar för oss som vi inte ens bett om.- Till exempel får man inte spela korpfotboll utan benskydd. Man får inte ens gå ut på planen. Det måste väl vara upp till var och en om man är beredd att offra sina ben för en match. Jag tror att förbudet kom till på grund av aidsrisken, vilket i sig är helt sjukt eftersom den risken är så liten.För barnen är snöbollskrig på skolgårdarna inte tillåtna längre.
- Någon har vid något tillfälle fått en sten i ögat. Fast barnen skulle ha haft mycket nytta av att ha varit med i snöbollskrig. Han tror inte att barn blir mer krigiska av att kasta snöbollar på varandra. De blir sämre på att leka och kräver att bli underhållna. En socialisering går förlorad när vi styr hur man ska vara. David Eberhard kallar det här disneyfieringen av världen. - Man ska vara snäll mot varandra heter det, men barnen älskar att ha snöbollskrig.Han gör en jämförelse med hur kroppen blir starkare. - Ett litet barn ska ha 7-10 övre luftvägsinfektioner per år annars får de inget immunförsvar. På samma sätt menar han att barn ska ha mött ett antal motgångar, annars klarar de inte framtida motstånd. Det gäller förstås att stötta dem när det händer. På så sätt ger man dem grundtrygghet.
Om vi skyddar dem för mycket förnekar vi våra barn lärdomar för livet. Vuxna människor drabbas också av den vadderade världen. Och det är lätt att kontrollera rädda människor. Förre justitieministern Thomas Bodström varnade kvinnor för att gå i mörka parker. Detta var att göra alla kvinnor en otjänst, enligt Eberhard. - Han borde i stället ha uppmanat alla kvinnor, gubbar och gummor att vara ute så mycket som möjligt i mörka parker. Det är så man kommer åt de här problemen, men här agerar staten som en panikpatient. Staten och myndigheterna är hela tiden ute och varnar folk för att "det här är livsfarligt", din trygghet är äventyrad, till exempel om du går ut i parkerna.- En kognitiv beteendeterapeut skulle säga precis tvärtom. Är du rädd för att gå i parkerna ska du gå i parkerna för att övervinna din rädsla. Och är mycket folk ute och rör sig dygnet runt blir världen tryggare.
Hur stort är mediernas ansvar för känslan av otrygghet?- Media bär inte ensamt ansvar. Trestegsraketen media, forskare och myndigheter är problemet. Media kan inte rapportera att oralsex är livsfarligt om inte någon forskare har gjort en studie om detta.Tidningen förmedlar bara vad andra auktoriteter säger. Och varje enskild forskare har förvisso också rätt att föra fram sina resultat. Men eftersom vi alla ständigt utsätts för olika larm leder detta i olyckliga riktningar: Att vi slutar lyssna och till känslan att vi är allt otryggare. En föreställning som sedan leder till att politikerna agerar för att "hjälpa" oss att bli trygga. Så hålls paniken vid liv. Och trygghetsknarkandet lever vidare i världens snällaste land.
Aktuellt i politiken i Härnösand
Belgisk Kackerlacka
2007-11-21
Vad är ett lag
Efter den korta konversationen lyfte jag lite skrot och sprang - tja gick fort i alla fall under den nästkommande timmen. Morsade på en ledande person i kommunen som tog ett hälsotest och sa "Nu jävlar är det dags" "Ja en sund knopp i en bra kropp". Sen förslog jag återigen att kommunen ska ha invägning den 1.1 och utvägning 31.12 varje år. Han garvade gott. På vägen ut lämnade jag Skypetelefonen med en lapp "Den här behöver Nautilus bättre än jag. Med vänliga hälsningar Jultomten". Ask and you shall receive tror jag det står någonstans i bibeln och den här dagen fungerade det.
Helan & Halvan
2007-11-20
Såg och Våg
I Mexicansk Radio
Brud i Lyxförpackning
Hon var lika trevlig och pigg nu som för 10 år sedan. Härligt att se att kundservice och djävlar anamma ger framgång. Dessutom smittar en sån attityd av sig. Vi tjatade om svunna tider och framtida erövringar. Sen vid 18.45 traskade hon och kollegor iväg för lite VIP möte med potentiella BH köpare. Härligt. Jag ska fösöka plocka upp den röda tråden. Bra med raka och fokuserade människor. Här har vi en förebild när det gäller handlar-andan i vår stad. För er som är sugen så finns Anna-Carin Persson och butiken på Storgatan 20 Härnösand och nuffran är 0611 - 27070
Hemköp
2007-11-19
Voestalpine
Amerikanerna hem och Mbeki bort
POM
1. Att du inte har ett jobb
2. Att du har ett jobb
3. Att du inte har körkort
4. Att du har lån på banken
5. Att du är egenföretagare
6. Att du har kort stubin
7. Att du är över 2 meter
Det får bli min måndagsövning till dig bästa läsare. Denna teknik kan anammas till vadsomhelst ie "Ska jag ta ett nytt jobb" "Ska jag flytta" "Ska jag..
2007-11-18
T&W
Skattevärket
Ny Sverigekarta
Frågepanel om Soptunnor
Att det finns för lite papperskorgar i staden är ett problem. Men jag tror att det riktiga problemet är att de befintliga papperskorgarna inte syns. Jag tänker främst på de svarta papperskorgarna som är utplacerade. Jag minns inte vilken annan kommun som hade löst ett liknande problem genom att.
Mvh Mattias
Nytt kneg
Lite småskrap
Jag tycker själv att det vore bra om det är praktiskt möjligt.
Annars sådär allmänpolitiskt har jag varit nere i Sundsvall för att sätta LUF:s årsmöte till den 15.12 klockan 13.00. Det ska bli rätt skönt att få lämna över. Döm av min förvåning när jag sprang på Anders Larvia som var intresserad av Liberal politik. Det var nog 20 år sedan jag såg han och hans tvillingbror Martin. De bodde i Obbola och var duktiga på att spela fiol a la Suzukimodellen. Egentligen var det min morsfarsa som var kompisar med deras morsfarsa - Gertrud och Seppo om inte minnet sviktar. Hursomhelst ska det bli väldigt trevligt att träffa Anders den 15.12. Han är idag lärare och hans bror knegar på Ladokenheten.
Vi Unga
2007-11-15
www.arturoenelexilio.com
2007-11-13
Tomtelista
1. Fred på jorden
2. En dörr till min toalett - den är obefintlig nu
3. Kakling av kök
4. 100 bra låtar utskrivna från Chordie
5. 3xmatbord. Gärna tre olika former
6. Tavlor och konst på väggarna
7. Bra sorteringssystem
8. Uppsatt päronboll
9. Skäggagam
0. En utmaning
Piss i Skolan
Efter en kvar reste jag och sa "Nu får ni fan visa respekt och se till att sänka ljudnivån innan jag blir förgrymmad - det här är helt respektlös mot kompisar och lärare" Många blev paffa och någon tittade föstrött ut genom fönstret "Öhh vadårå" Jag replikerade "Hörru din glufsglufs nu tar du och tittar på mig när du snackar med mig fattar du det". Det verkar som om ingen säger till folk när de gör fel. Jag hjälpte sedan till på lektionen och snackade engelska med dem och ställe frågor och etc och det gick väl bra. Men det här är i min sinnesvärld fullständigt ohållbart.
Jag frågar läraren "Varför är det inte bättre ordning på saker och ting" "Nja du vet det handlar ju om resurser". Skitsnack - det handlar om att säga till och sätta ramar och goda exempel. Det kostar inte en spänn. Dålig bortförklaring. Lärarna blir ju uppätna om de inte gör något. Ibland brukar jag jämföra barn med hundar. Jag ska inte gå in på någon närmare förklaring utan hänvisar bara till Ceasar Millans hundprogram på TV4+ som går lite nu ohc då.
Om jag hade chansen skulle jag nog sätta mina barn i privat skola där de går för att de vill lära sig och har stöd. Samma Kiörning skola gick jag förbi förra veckan när jag vaktade hunden Pallas och då stod ett par snubbar bakom skolan och urinerade på densamma. Jag gick fram där och sa "Va fan håller ni på med. Hoppas det var sista gången jag såg det här annars blir det fan inte roligt. Fattar ni det". "Jojojojo - det sa väl ursäkt på något sätt. Imorgon ska jag gå på Gymnasiet och se om det är lika samma där. Vilken skam.
Sträng vs Lindgren
© Expressen
"...en marsmorgon 1976 ringde hon:
- Här talar Astrid Lindgren, före detta socialdemokrat. Jag har skrivit en saga om Pomperipossa som betalar hundratvå procent i skatt. Vill du trycka den?
- Ja tack, svarade jag.
Vi tryckte. Det var den 10 mars 1976 och samma dag hade riksdagen ekonomisk debatt. Sven-Erik Sjöberg i Dagens Nyheter tog en bild över axeln på Gunnar Sträng - gamla finansministern - när han satt i kammaren och läste Astrid Lindgrens saga. Man ser på Gunnar Strängs hopbitna nackhår att han tänker att nu går det åt helvete. Det gjorde det också; socialdemokratin förlorade för första gången på fyrtiofyra år - inte för att vanliga svenska medborgare kunde identifiera sig med Astrid Lindgrens miljoninkomster men för att hon konkretiserade ett byråkratiskt småkineseri som otaliga människor, då, hade upplevt på sitt eget sätt. När Gunnar Sträng hade läst färdigt gick han upp i talarstolen och sa myndigt:
- Ja, berätta sagor kan fru Lindgren men räkna kan hon inte.
Det var oförsiktigt. Astrid bara stal hans replik: berätta sagor hade Gunnar Sträng alltid varit duktig på, men räkna hade han inte lärt sig, det vore bättre att de bytte jobb."
Så skriver Bo Strömstedt - Expressens dåvarande chefredaktör - om Astrid Lindgren och "Pomperipossa i Monismanien", i minnesbilagan om Astrid (29/1 2002).
Astrids saga inledde ett skatteuppror i Sverige, och den ledde - direkt eller indirekt - till att regeringen Palme föll i valet hösten 1976. Och Monismanien? Det var ett mardrömssamhälle, först beskrivet av Kenne Fant i "ett skådespel om frihet i 3 akter" kallat just så, 1974. Ett land väldigt likt Fants och andras syn på Sverige då. Under 90-talet instiftades Monismanien-priset för insatser för det fria ordet - senaste pristagare är journalisten John Pilger (2001).
Här är Astrid Lindgrens "Pomperipossa i Monismanien", först tryckt i Expressen 10 mars 1976:
POMPERIPOSSA I MONISMANIEN
- en saga av Astrid Lindgren
NU SKA JAG berätta en saga. Den handlar om en människa, Pomperipossa kan vi kalla henne, för det brukar ju folk heta i sagorna. Hon bodde i ett land som vi kan kalla Monismanien, nånting måste vi ju kalla det.
Pomperipossa älskade sitt land, dess skogar, berg och sjöar och gröna lunder, men inte bara det utan också människorna som bodde där. Och till och med de vise männen som styrde det, o, hon tyckte att de var så visa och därför röstade hon troget på dem varje gång det skulle väljas vise män till att bestämma i Monismanien. De där som nu hade styrt och ställt i mer än 40 år, de hade ordnat ett så bra samhälle tyckte hon, ingen behövde vara fattig där, alla skulle ha sin bit av välfärdskakan, och Pomperipossa var lycklig över att hon själv hade kunnat bidraga en del till det kakbaket
DET FANNS I MONISMANIEN nånting som hette marginalskatt. Det betydde att ju mer pengar man tjänade, dess större del av dessa pengar skulle riksskattemästaren ha för att få ihop till välfärdskakan. Men mer än 80 à 83 % ville han inte ta av någon, nej, för han var ju resonabel. "Kära Pomperipossa", sa han, "så där en 17 till 20 % får du behålla själv och göra med vad du vill." Och Pomperipossa var innerligt nöjd med det och levde glad och lustelig. Ändock fanns det i landet många missnöjda människor som slog på sköldarna och gnydde över "det höga skattetrycket" som de kallade det. Det gjorde Pomperipossa aldrig, ingen i hela Monismanien hade någonsin hört henne gny det allra minsta över sina bidrag till välfärdskakan. Tvärtom, hon
tyckte det var alltigenom bra och rättvist och hon tänkte att nog ska jag ge min röst för att dessa vise män ska få fortsätta att styra vårt kära Monismanien.
DENNA POMPERIPOSSA, hon skrev barnböcker. Av ren och skär nöjeslystnad gjorde hon det, bara för att ha lite roligt i sitt jordeliv. Och så tänkte hon: Vem vet, barn är väl nästan lika barnsliga som jag, de kanske också vill läsa desse mine förunderliga påhitt? Det visade sej att det ville de. Inte bara barna i Monismanien utan också i fjärran länder, både i öst och väst. Man skulle inte tro det, men där satt faktiskt enfaldiga små barn i alla hörn av jordklotet och läste så det var ingen måtta på det! Och beredde därigenom Pomperipossas olycka, jo, för ju mer de läste, dess mer pengar strömmade det in till stackars Pomperipossa. "Stackars", varför då? Vänta ska ni få höra!
EN VACKER DAG var de vise männen som styrde Monismanien samlade på ett slott som vi kan kalla Haga, eftersom det hette så, och på en kafferast antagligen, när de inte hade tid att räkna efter så noga, fattade de ett märkligt beslut som gjorde livet mer än lovligt knepigt inte bara för
Pomperipossa utan också för många andra människor i Monismanien. Men om detta visste Pomperipossa i förstone intet. Inte förrän hon plötsligt tillfrågades av en god vän:
"Vet du om att i år är din marginalskatt 102 %?" "Du pratar", sa Pomperipossa. "Så många procent f i n n s ju inte!" För hon var inte särskilt hemma i den högre matematiken nämligen.
Jo då, fick hon höra, i Monismanien fanns det hur många procent som helst, och om man la ihop inkomstskatten och de sociala avgifter som Pomperipossa skulle betala, eftersom hon var egen företagare, så b l e v det 102 %, sen fick Pomperipossa säga vad hon ville! Arma Pomperipossa, där satt hon och skrev och gnetade så flitigt och visste inte ens att hon var egen företagare. Nu borde hon egentligen ha blivit stolt - ha, jag är egen företagare, tänk i alla fall! Men när hon hade räknat en stund, insåg hon långsamt men obevekligt att i Monismanien var det döden i grytan att vara egen företagare.
SÅ HÄR TÄNKTE HON och så här räknade hon: Dessa förfärliga små barn som sitter i alla krokar och läser ihop pengar åt dej, hur mycket kan deras olycksaliga läslust tänkas inbringa i år? I bästa fall kanske bara en million. I värsta fall två millioner. (För eftersom pengarna kom trillande från jordens alla hörn, visste hon aldrig på förhand hur mycket det skulle bli. Feta checkar kunde skoningslöst drabba henne, när hon minst anade det.) Låt oss räkna med det värsta, tänkte Pomperipossa. Två millioner!
Då blir skatten så här:
Av de första 150 000 som ungarna läser ihop åt dej, får du behålla, påstås
det, 42 000 kronor. Resten av de 150 000 = 108 000 går till
Välfärdskakan.......................................................108 000
100 % av vad därutöver är blir............................1 850 000
Och så 2 % till, som du i din enfald inte trodde fanns,
det blir ...................................................................37 000
Summa .............................................................1 995 000
Kvar åt Pomperipossa..............................................5 000
NÄR HON HADE KOMMIT så långt, sa hon till sej själv: "Min gumma lilla, räkna har du aldrig kunnat! Det finns ju decimalkomman och sånt där, säkert har du räknat fel, nog ska det vara 50 000som blir över åt dej." Hon satte i gång på nytt, men resultatet blev inte annorlunda - om hon tjänade två millioner, så fick hon behålla 5 000 kronor! Att leva på!
Pomperipossa blev bekymrad, det kan inte förnekas, och hon sa till sej själv: "Inte för att du är särskilt stor i maten, men ändå!" 5 000 kronor - när den salta sillen, som fordom var fattigmans spis, har blivit så himla dyr och alla andra priser är därefter. Nu blev hon riktigt rädd, och hon
lopp skriande ut för att delge vänner och bekanta sitt dilemma. Men de ville inte tro henne. 5 000 kronor, försök inte! När hon äntligen lyckades övertyga dem, sa de hjälplöst: "Ja men du har väl en massa a v d r a g?" Vad då avdrag, undrade Pomperipossa. Avdrag är ju pengar som man har betalt ut. Man kan inte äta dom som salt sill.
UTAN ATT HA FÅTT någon tröst gick Pomperipossa hem och satte sej i en mörk vrå att grubbla och fundera. Hur får jag mat för dagen, tänkte hon. Kanske kan jag gå som forna tiders rotehjon och sno åt mej ett mål här och där? Kanske om jag uppsöker också de vise männen och klappar på deras port, att de förbarmar sej och ger mej en tallrik soppa då och då, tar de lite av de där 1 995 000 kronorna, så kan den ju för all del bli rätt mustig, kanske lägger de rentav en liten korv i den?
MEN INTE ENS TANKEN på korven hjälpte. Mörkare och mörkare i hågen blev Pomperipossa. Hon förstod nu att det var något fult och skamligt att skriva böcker, eftersom det straffades så hårt. Hur var det i andra länder, undrade hon, ja, något lite visste hon ju om det, eftersom hon just hade träffat en liten snäll rysse, som var författare. Hans böcker såldes så utmärkt bra,
och han betalade 13 % i skatt. (Pomperipossa berättade för honom om sina 102 %, och då ramlade han av stolen. Men så fort han hade hämtat sej, for han raka spåret hem för att kungöra detta i sitt land.) Pomperipossa hade också hört att på Irland var de så rädda om sina författare, att de inte nändes ta ut någon skatt alls av dem, men det måste ju vara lögn, tänkte Pomperipossa.
DET VAR MYCKET hon hann tänka, där hon satt. Det fanns andra egna företagare än hon själv. Det fanns exempelvis läkare och tandläkare och advokater i Monismanien, och de hade nog snabbt räknat ut att ju mer de arbetade, dess mindre förtjänade de och hade därför bestämt sej för att ge fullständigt fan i monismanernas gallstenar och värkande oxeltänder och skilsmässor och husaffärer åtminstone en två tre fyra fem dar i veckan. Det måste vara därför som monismanerna nu hade fått det kämpigt värre, när de fick ont i magen eller hade tandvärk eller behövde advokat för att köpa sej något gammalt hus med mycket skulder på, vilket var bästa sättet, hade Pomperipossa hört, om man ville ha ned sina procent från 102 till nästan ingenting.
KOMMEN SÅ LÅNGT i sina tankar suckade Pomperipossa. Varför hade hon inga skulder alls, ack, mina dyra föräldrar, varför lärde ni mej att skulder var något ont, något man inte skulle ha? Se hur det har gått, här sitter jag nu helt skuldlös och har bara dessa förtvivlade inkomster som gör mej utfattig!
MER OCH MER TÄNKTE Pomperipossa i sin vrå. Hon kom ihåg Josef i Egypten, han som så bra hade förstått att man under de feta åren måste sörja för de magra åren som kunde väntas komma. Så klok hade Pomperipossa minsann också varit. Hon hade tagit pensionsförsäkringar, rätt höga. Det är rimligt, hade hon tänkt, att jag sörjer för min ålderdom. När pennan faller ur min darrande hand och jag inte kan skriva längre, då vill jag ju inte ligga samhället till last. Har jag då dessa pensionsförsäkringar, så har jag mitt levebröd, även om jag naturligtvis måste betala skatt på det belopp som faller ut. Men det blir då det! För de vise männen som styrde Monismanien hade helt förnuftigt bestämt att premierna för dylika pensionsförsäkringar skulle vara avdragsgilla. Skatt skulle det inte bli förrän pensionen började falla ut. Det var många som försäkrade sej. Det fanns exempelvis artister i nöjesbranschen som visste att deras popularitet kunde vara rätt kortlivad: I dag röd i morgon död, tänkte de, här gäller det att ta en pensionsförsäkring medan tider är, annars blir det tiggarstaven, när folk inte längre vill höra
mina jublande toner om livets kval och lycka.
I DET LÄNGSTA TYCKTE de vise männen i Monismanien som sagt att detta var klokt och förnuftigt. Men så sakteliga kom de på andra tankar, och han som var toppbestämmaren ställde sej plötsligt upp och sa att håren reste sej på hans huvud, när han såg vilka avdrag folk gjorde för pensionsförsäkringar, fy, fy, pensionsförsäkringar är fult och skamligt! Varför det nu då, tänkte Pomperipossa, varför reser sej håret så kolossalt på honom? Hur kan nånting som de vise männen själva har bestämt och som hittills har varit klokt och förnuftigt, plötsligt bli jämförbart med skattesmitning? För ungefär så framställdes det i de vise männens eget tidningsblad. Där infördes långa listor över hur mycket folk tjänade och vilka gruvliga avdrag de gjorde. Men
det var trångt om spaltutrymmet, så där blev aldrig plats att tala om hur mycket folk betalade i skatt, där nämndes icke något om 102 % och sånt där. Nej, men avdragen redogjordes det noga för! Jojo, tänkte de uppskakade läsarna, dessa rika knösar, vilka avdrag de gör för sin champagne och sin kaviar och sitt allmänt lösaktiga leverne!
TILL SIST VAR den s k opinionen så väl förberedd, att när de vise männen la fram sitt lagförslag i bestämmandehuset, var det inte något enda parti som vågade ta en strid och försvara avdragsrätten på pensionsförsäkringar, nej, för opinionen tordes ingen reta, det skulle ju snart bli val vetja! Och så stiftades det en lag med retroaktiv verkan, vilket enligt vad Pomperipossa förstod var första gången i Monismaniens historia.
MED ANDRA ORD, försäkringsavtal som Pomperipossa helt lagenligt hade gjort för mer än tio år sen, revs nu upp med tri raske skutt, och hon tvingades gå till sitt försäkringsbolag och säja: Jag kan tyvärr inte fullgöra vårt avtal, för jag kan inte betala! Men på försäkringsbolaget var de just då så chockade och nedbrutna och rent ut sagt förbannade över att de vise männen
hade fattat detta beslut utan att först höra sej för ordentligt med sakkunskapen, vilka konsekvenser det skulle få, så de stirrade bara på Pomperipossa med blodsprängda ögon och bad henne försvinna, innan hela huset rasade.
DET VAR MER Pomperipossa hann tänka i sin mörka vrå! På den gamla goda tiden, när marginalskatten var högst 83 %, då fanns det också något som hette "periodiska understöd". Det betydde att om man - som Pomperipossa på den gamla goda tiden - hade något mer pengar än man behövde för livets nödtorft och hade några mindre välförsedda anhöriga eller andra människor man brydde sej om, så kunde man ge dom ett periodiskt understöd. Sådana
understöd fick man nämligen göra avdrag för i sin deklaration, och bara därför var det möjligt att ge dem. Till välfärdskakan gick ändå en rimlig del, eftersom understödstagaren ju måste skatta för de belopp han fick. Men en vacker dag började väl håret än en gång resa sej på de vise männens huvud, kanske hade de fått höra om någon monismanisk son med någorlunda
inkomster som gav sin gamla fattiga mor 25 000 i årligt underhåll, så att hon skulle kunna leva ungefär som han själv, fy fy, det var fult och skamligt tyckte de vise männen. Detta ska vi sätta stopp för! Och det gjorde de.
VAD ÄR DET SOM har farit i dom, tänkte Pomperipossa i sin mörka vrå. Är detta verkligen de vise män som jag beundrade och värderade så högt? Vad är det de strävar efter att åstadkomma - ett samhälle så vrångt och omöjligt som möjligt? O, du min ungdoms rena blossande socialdemokrati, vad har de gjort med dej, tänkte hon (för nu började hon bli lite patetisk), hur länge ska ditt rena namn missbrukas för att skydda ett maktfullkomligt
byråkratiskt orättfärdigt förmyndarsamhälle? Hon hade trott att i ett demokratiskt land skulle a l l a s rätt värnas. Människor skulle inte straffas och förföljas bara för att de på hederligt sätt - med eller mot sin vilja - råkade tjäna pengar. Men det var, såvitt Pomperipossa kunde förstå,
vad som pågick nu. Med rena armodet grinande henne rakt upp i ansiktet var det svårt för henne att se det på något annat sätt. Vad är det, tänkte hon, för ett underligt surt avundsjukt os som har lagt sej över hela Monismanien, och varför säjer ingen ifrån så att det hörs: Så här kan det inte få vara, för då tar all företagsamhet slut i vårt land och där blir inga egna företagare kvar att beskatta.
OCH POMPERIPOSSA TOG FRAM och läste om igen en liten vers, som en av Monismaniens yppersta skalder nyligen hade skrivit:
Att du skapar ett värde kan samhället icke tåla, byråkraternas tjafs är du skyldig att delta i,
du skall hjälpa Castro att föra krig i Angola eller ock skall du sitta på gubbhus och få terapi.
VID DET HÄR LAGET kände Pomperipossa att hon i hög grad själv behövde terapi och det genast. Det var nämligen så svårt och smärtsamt att nödgas tvivla på det samhälle hon hittills hade sett som det bästa i världen.
MER OCH MER HOPADE SEJ skuggorna omkring henne, och än en gång tänkte hon på de femtusen hon skulle ha att leva av, om hon nu verkligen råkade tjäna två millioner. Jag arma, tänkte hon, varför är jag inte en folkpensionär utan varje spår av annan inkomst, hur rik vore jag inte då jämfört med nu! Men då slog det ner i henne som en blixt från klar himmel - människa, du måste ju kunna få socialunderstöd! O, underbara tanke! Med nyväckt hopp satte hon sej att skriva till riksskattemästaren för att fråga hur mycket det kunde bli. Se där, sa hon sen till sej själv, jag visste väl att det fanns någon lösning bara jag tänkte efter! För nog är väl detta ändå det bästa samhället i världen? Eller...? Eller är det inte? Den frågan får jag visst lämna öppen, tänkte hon. Och så levde den socialunderstödda Pomperipossa lycklig i alla sina dagar. Och några böcker skrev hon aldrig mer.
PS. I pressläggningsögonblicket nåddes Pomperipossa av en mera exakt uträkning från de vise männens räkneverk som sa att ingalunda skulle hon få några 5 000 kronor att förslösa i sus och rus. Nej, sa de, om du tjänar två millioner, så ska vi ha, halleluja: Kronor 2 002 000 kronor.
Då beslöt Pomperipossa att gå ut på gator och torg och tigga ihop pengar så att hon kunde köpa sej en aldrig så liten kofot. Darra, vise män, tänkte hon, och skärp den nattliga bevakningen omkring era kassakistor! 5 000 ska jag ha i alla fall - kan ni stjäla fullständigt ohämmat så kan jag!
2007-11-12
2007-11-11
Pulsen i Härnösand
Pulsen i Härnösand
Signaturen E.A skriver i tidningen [31.10] om den obefintliga pulsen i Härnösand. Själv har jag bott i kommunen ett par år och håller med om att vi saknar New Yorks buzz och Cobacabanas öppenhet. Jag tycker vi har få naturliga mötesplatser men har samtidigt förstått att många av de aktiviteter som sker i Härnösand sker i det tysta och i de över 350 olika organisationerna som finns i kommunen. Några exempel är Filmstudion varje onsdag, Friskis & Svettis, Brännans aktiviteter, ideella organisationer, eller kurser på Vuxenskolan.
Själv hoppas jag att det nya centrumutvecklingsprojektet som nu påbörjats från kommunens sida leder till en bättre och mer levande stadskärna med naturliga mötesplatser som följd. Här gäller det att vi som bor i Härnösand kommer med förslag och idéer och är delaktiga.
För en tid sedan kom en utredning från Ungdomsstyrelsen [www.ungdomsstyrelsen.se] om ungdomars inflytande och för Härnösands och faktiskt för hela Västernorrland så var det ingen positiv läsning. Jag tycker att du ska ta kontakt med Anette Gustafsson [0611 - 348000] som är Ungdomssamordnare här i kommunen. Hon om någon borde kunna berätta våra ungdomars situation. En annan person som vet hur det är att vara ung i vår stad är Sara Parkman och hon och hennes band Kraa finns på MySpace. Vi måste också bli bättre att trumma ut vilka fanstastiks möjligheter och chanser som faktiskt erbjuds här i vår kommun. Herr Jantes fotfäste är alltför rotat.
Som du [E.A] nämnde så har staden en specifik profil med en relativt hög medelålder. Det är härligt att se aktiva människor + 65 – nu senast frågade de kommunalrådet om en inomhus boulebana. Någonting som jag hoppas blir verklighet. Naturligtvis är en boulebana för pensionärer en klen tröst för ungdomar men det visar på att det finns aktiva människor i Härnösand. Själv tror jag – men har inte belägg för – att plattformarna för ungdomar i vår stad är inom idrott, musik och på nätet.
Ibland är det lätt att tro gräset är grönare på andra sidan elstängslet men alltför ofta glömmer vi bort att vattna där vi står. Vi i Härnösand kan inte blint förlita oss på kommunpolitiker [jag sitter själv i kommunstyrelsen för Folkpartiets räkning] för att ge Härnösands ungdomar nya möjligheter och chanser utan här behöver vi både fräscha idéer och driftiga människor. Sen håller jag med dig om att Söråker har lyckats bra – låt oss lära av det goda exemplet. Hör gärna av dig EA – jag hoppas att den artikeln du skrev är ett av många sätt du engagerar dig i din närmiljö.
Mattias Andersson
Liberal
garnahjarna.blogspot.com
Dela ett Äpple
Idestöld av ABBA
3.3 % Rea
Nu är det inte lång tid kvar till jul och alla svenskar vet vad som kommer efter jul. Mellandagsrean. Själv är jag inte överdrivet förtjust i den. Att ta sig ut på stan när det är 30 gånger fler människor ute än vanligt och tränga sig fram i små butiker och slåss om kläder och liknande som är lite billigare än vad de var före jul är helt enkelt inte min grej. Går jag ut på rean så gör jag det efter ett par dagar när det värsta kaoset lagt sig.
Däremot finns det en annan slags rea som jag älskar men resten av svenska folket verkar avsky och det är när det är rea på börsen. Dvs när börsen går riktigt dåligt och kurserna faller. Då är tidningarna överfulla av mörka, negativa artiklar om hur hemskt allt är. Varför har dom aldrig dagen efter att den svenska börsen fallit 7% på 4 timmar en rubrik i stil med: Yes! Nu börjar rean, skynda att fynda!
Faktum är att så sent som i går hade DN en sådan “mörker”-rubrik: “Bottennapp på börsen”
Denna rubrik tillhör dock den mer snälla skalan och hela denna artikel var rätt harmlös. De berättade om hur olika företag och sektorer hade backat och domedagsprofetiorna saknades som tur var. Detta beror troligtvis på att börsen endast hade gått ner 2.5% den dagen, hade den gått ner dubbelt så mycket hade det varit helt andra ord som använts.
Hur kommer det sig att varje gång man kan köpa ett par skor eller byxor lite billigare så slåss svenskarna om att få göra det men varje gång man kan köpa en andel i en aktie eller i en fond lite billigare så vill ingen ta i den med tång ens och tidningarna fylls av snyftartiklar om folk som förlorat pengar och hur dåligt det kommer att gå i Sverige nu?
När det är rea på kläder och skor är tidningarna fyllda av artiklar om hur mycket pengar du kan spara på att köpa nu. När det är rea på börsen så är tidningarna fyllda av artiklar om hur du ska sälja i panik för att förhoppningsvis kunna rädda några av dina pengar. Personligen så är nästan alla de investeringar jag gör på lång sikt och jag investerar regelbundet. Det betyder ju att ju billigare jag kan få köpa nu desto större blir ju vinsten när jag säljer om 15 – 40 år. Om jag ska sälja något om 30 år så vill ju jag att det ska vara tokbilligt en stor del av den tiden så att jag får riktigt många andelar för mina pengar och att det sedan stiger massa mot slutet.
Eller för att citera en av mina förebilder när det gäller investerande:“If you expect to be a net saver during the next 5 years, should you hope for a higher or lower stock market during that period? Many investors get this one wrong. Even though they are going to be net buyers of stocks for many years to come, they are elated when stock prices rise and depressed when they fall. This reaction makes no sense. Only those who will be sellers of equities in the near future should be happy at seeing stocks rise. Prospective purchasers should much prefer sinking prices.” - Warren Buffett
Så jag är alltså totala motsatsen till det svenska folket, jag är inte särskilt förtjust i annandagsrean men jag älskar när det är rea på börsen. Vad föredrar du? Rea på kläder eller rea på börsen? Nedan följer ytterligare ett par citat från Warren Buffett förande relaterade frågor:“The Stock Market is designed to transfer money from the Active to the Patient.”
“Most people get interested in stocks when everyone else is. The time to get interested is when no one else is. You can’t buy what is popular and do well.” “Our favourite holding period is forever.” “Risk comes from not knowing what you’re doing.”
“At the bottom of the bear market in October 1974 a Forbes article interviewed Buffett. Buffett, for the first time in his life, made public prediction about the stock market.-How do you feel? Forbes asked.-Like an oversexed guy in a whorehouse. Now is the time to invest and get rich.”
“If you don’t feel comfortable owning something for 10 years, then don’t own it for 10 minutes.”
“The most common cause of low prices is pessimism-some times pervasive, some times specific to a company or industry. We want to do business in such an environment, not because we like pessimism but because we like the prices it produces. It’s optimism that is the enemy of the rational buyer.”