2008-03-09
Fe3 -å tangenterna
ag har fått någ6t fe3 -å tangenterna 6ch vet 5tne r52t5gt h4r det s2a åtgärdas, ag hå33er er a33a 4--daterade 60 detta te2n520yster540,
2008-03-07
Ofriska Fresk
För 5 veckor sedan eller om det var ännu mer började jag och farsan rota i toadörrer då jag behvöer ett par stycken till lyan. Vi gick ner på Fresk och fick träffa Kenneth. Hon som jobbar där Karin är väldigt trevlig och kundorienterad men när det gäller den här snubben som har huvudansvaret för dörrar är det min uppfattning att det saknas initiativförmåga och kundservice. Om vi slår upp ordet allert så hittar vi i alla fall inte hans bild. Efter ett par veckor visar det sig att "Det har varit datakrångel" men det kommer snart. Efter ett par telefonsamtal och "jag hör av mig" är det fortfarande status quo och det är bedrövligt dåligt. Att inte folk är bättre på kundservice tycker jag är ytterst märkligt. Imorgon fredag ska jag gå ner och fråga honom vad fan det är frågan om. Det har jag aboslut inga betänkligheter att göra.
Buteljerad Tystnad
Satt och snackade på Höga Kusten om vad som attraherar folk från andra länder och en av de stora attraktionskrafterna är vår norrländska tystnad. Jag funderade vidare på det och undrar om man inte kan buteljera tystand och sälja den dyrt. Kan man sälja potatisstickor och kranvatten borde det vara möjligt att kränga buteljerad tystnad.
Easy Way
Jag fick ett grymt snabbt svar av EasyWay Travel. Det är ett bolag som specialiserat sig främst på Italien och Kroatien. De ska anställa några reseledare inför sommaren 2008 och det vore väldigt spännande att få chansen i företaget. Annars blev det inget Tellus kneg men jag ska ringa imorgon och fråga om de inte har några timanställningar på G. Jag är övergygad att de behöver hjälp framåt sommaren.
Grekiska
Idag har vi haft grekiska hemma hos Erica och Per. Det var jättetrevligt och jag försöker traggla lite alfabet. Det är intrssant med alla infallsvinklar och sen har vi en grekisk lärare som kommer från Halkididi men som har bott i Sverige under många år. Detta sker inte via något studiecirkelfromat utan på initiativ av privatpersoner. Nästa träff är den 3/4 hemma hos mig.
2008-03-01
Åsa Brev
Hej Åsa
Jag har vänt på dygnet och uret visar 03.15. Ute jobbar tidningsbudet och vaktas av en klar stjärnhimmel som anstår en februarinatt av rätta dignitet. Här inne går Magnum PI i repris via dumburken och grannens mahognyfärgade och ärrade mellanschnauzer ligger tryggt och snarkar under ett smårangligt köksbord. Själv har jag rotat i gamla bananlådor och försökt stöka iordning på vinden där svunna hemligheter gömmer sig i fyrkantiga Chiquita bananlådor. Blev faktiskt sittandes i flera timmar och garvade åt sentimentala minnen som numera ligger bortglömt som en gammal pläd någonstans i dåtidens skafferi. Jag fick ett par riktigt härliga skrattattacker – sådana som börjar vid fotsulan och avslutas vid hårfästet och du ligger dubbelvikt och känner hur magmusklerna får sig en riktig holmgång. Min trälåda med sex strängar står lutad mot soffan. Det är först sista året jag tagit mig an gitarren och blir både förvånad och upprymd när jag förstod att det är avsevärt mycket lättare att lira ”Pride” av grabbarna från Dublin än traggla blockflöjt och få fram ”Till Paris till Paris ska jag rida på en gris”. Något som den allmäna musikskolan borde ha i pedagogisk åtanke. Det är ju bara synd att min stämma inte rinner som en honungsflod i Abisko om vårarna utan mer påminner om en avdankad motorgräsklippare modell sämre. Jag ser det som en utmaning. Om jag inte minns fel lirade du väl bas och sen har jag för mig om jag söker långt i den undermedvetna lillhjärnan att det var någon låt som hette något i stil med ”Snövit Strand” som spelades vid något dåtida skoltillfälle men jag kan blanda ihop saker ordentligt. Brukar nämligen vara bra på det.
Anledningen till varför jag såhär i all hast tåtar ihop några obegripliga rader är tack vare Susanne Yazdani eller Nilsson. Jag hade glädjen och nöjdet att springa på henne i svallvågorna av julstöket där i Björkarnas stad då vi både var på väg med alfabetsbussen ner mot sydligare breddgrader. Själv drog jag ner en andra handens toppluva över öronen och tackade för sällskapet då vi hunnit fram till Härnösand. Vår Susanne skulle vidare till Big Ben för att göra en ordentlig dresyrvändning till hästarna i Portugal innan jullovet avslutades med svalkande sangria i någon spansktalande för att därefter ta sig an nya utmaningar och härliga äventyr någonstans mellan trendiga Soho och Shakespears bortglömda teater.
Det som fascinerar mig såhär år efter en stirrig högstadietid där jag tror många är både osäkra på sig själv och andra är att hårt arbeta och ödmjukhet alltid lönar sig. Det är ni båda tomteblosslysande exempel på och det gläder mig. De tuffa grabbarna är inte lika tuffa längre. Brudarna som personifierade kax och självsäkerhet visar numera upp en krackelerad fasad som frånskilda flerbarnsmödrar och halvtidsjobb på Konsum. Lustigt att i skrivande stund sjunger Springsteen från en högtalare här i mitt rum om Glory Days och en rad går likt ”Sometimes on a Friday I´ll stop by and have a few drinks after she put her kids to bed. Her and her husband Bobby well they split up I guess it´s two years gone by now. We just sit around talking about the old times she says when she fells like crying she stars laughing thinking about Glory days….
Själv har jag snurrat runt en del efter den period som vissa kallar Gyllene Dagarna, själv stryker jag under med den fetaste av markeringspennor att det absolut inte var bättre förr utan det mest fascinerade är det som händer imorgon, bakom hörnet, vid nästa kostig eller märkliga nya träffar. Rent punktmässigt och trist uppradat ser mina eskapader efter högstadiet ut något såhär. WOW det är arton år sedan. Kan du fatta. Fan inte klokt. Vilken tur att vi inte blir äldre utan endast bättre eller hur.
1990 Utbytesår USA. Bodde på miniranch i Missouri. Enormt trevligt.
1991 Flyttade hemifrån. började Gymnasiet. Allmän ekonomi. Rätt standard.
1992 Mer Gymnasium. Körde ett par tågluffar. Skaffar norsk skogskatt.
1993 Lite mer skola. Jobbade budfirma. Läste rätt myckt på fritiden.
1994 Avslutar Gymnasium. JobbJobb. Hann med Fotbolls VM i USA.
1995 Jag och polaren åker jordenrunt. Fascineras av olika möten.
1996 Kommer hem och funderar. Kommer in på Beteendevetenskap Umeå.
1997 Läser. Sommarjobb Stockholm. Våldsam krasch med bil.
1998 Stipendium till UniSA Australien. Bra kontakter. Gott liv.
1999 Kommer hem. Lätt disillusionerar. Pluggar vidare.
2000 Avslutar studier. Less på Sverige. Åker till alperna och jobbar med turism.
2001 Avslutar alpsäsong och jobbar som reseledare Grekland.
2002 Kör en ny alpsäsong. Allvarlig skidolycka.
2003 Kommer hem och åker till grekiska Skiathos och jobbar där.
2004 Liftar sydamerika 8 månader. Kör ny alpsäsong i Verbier.
2005 Jobbar med dykning Thailand och diverse i Australien.
2006 Tillbaka i Sverige och ska ”skaffa riktigt jobb”. Lite lokalpolitik. Allmänt less.
2007 Härligt jobb åt Grand Circle. Funderar över tillvaron.
2008 Här och nu.
Det är lurigt ibland att veta vad man ska bli. Jag har insett att jag nog sätter livsstil framför karriär. Tid och valfrihet har blivit ett par honnörsord. Nu sedan ett par tre månader tillbaka jobbar jag lite åt Exitours.se och ska guida åt dem och sen har jag sökt lite kneg i Norge och klurat fram en liten fiffig produkt som heter Cardo och den blandar kunskap med information och lite spel. Lite mer finns via en sliten och icke färdig hemsida med suffixen .nu efter namnet.
Tja du Åsa jag tänkte inte vara mer långrandig än såhär 03.58 eftersom den sluga hunden har vaknat och gläfser lite lätt och kikar mot ytterdörren. Dags att hitta en lyktstolpe. Får hänvisa till mitt allmänna skyltfönster där jag på ett väldigt amatörmässigt sätt berättar om den egna förtfäffligheten och det hittar du på www.garnahjarna.com samt www.garnahjarna.blogspot.com
Ja just det jag glömde ju säga vem jag var. Mitt namn är Andersson…Mattias Andersson. En såndär dussinfigur en gång för arton år sedan.
Mvh
Mattias Andersson
Norra Kyrkogatan 27A
871 32 HÄRNÖSAND
070 2848539
Jag har vänt på dygnet och uret visar 03.15. Ute jobbar tidningsbudet och vaktas av en klar stjärnhimmel som anstår en februarinatt av rätta dignitet. Här inne går Magnum PI i repris via dumburken och grannens mahognyfärgade och ärrade mellanschnauzer ligger tryggt och snarkar under ett smårangligt köksbord. Själv har jag rotat i gamla bananlådor och försökt stöka iordning på vinden där svunna hemligheter gömmer sig i fyrkantiga Chiquita bananlådor. Blev faktiskt sittandes i flera timmar och garvade åt sentimentala minnen som numera ligger bortglömt som en gammal pläd någonstans i dåtidens skafferi. Jag fick ett par riktigt härliga skrattattacker – sådana som börjar vid fotsulan och avslutas vid hårfästet och du ligger dubbelvikt och känner hur magmusklerna får sig en riktig holmgång. Min trälåda med sex strängar står lutad mot soffan. Det är först sista året jag tagit mig an gitarren och blir både förvånad och upprymd när jag förstod att det är avsevärt mycket lättare att lira ”Pride” av grabbarna från Dublin än traggla blockflöjt och få fram ”Till Paris till Paris ska jag rida på en gris”. Något som den allmäna musikskolan borde ha i pedagogisk åtanke. Det är ju bara synd att min stämma inte rinner som en honungsflod i Abisko om vårarna utan mer påminner om en avdankad motorgräsklippare modell sämre. Jag ser det som en utmaning. Om jag inte minns fel lirade du väl bas och sen har jag för mig om jag söker långt i den undermedvetna lillhjärnan att det var någon låt som hette något i stil med ”Snövit Strand” som spelades vid något dåtida skoltillfälle men jag kan blanda ihop saker ordentligt. Brukar nämligen vara bra på det.
Anledningen till varför jag såhär i all hast tåtar ihop några obegripliga rader är tack vare Susanne Yazdani eller Nilsson. Jag hade glädjen och nöjdet att springa på henne i svallvågorna av julstöket där i Björkarnas stad då vi både var på väg med alfabetsbussen ner mot sydligare breddgrader. Själv drog jag ner en andra handens toppluva över öronen och tackade för sällskapet då vi hunnit fram till Härnösand. Vår Susanne skulle vidare till Big Ben för att göra en ordentlig dresyrvändning till hästarna i Portugal innan jullovet avslutades med svalkande sangria i någon spansktalande för att därefter ta sig an nya utmaningar och härliga äventyr någonstans mellan trendiga Soho och Shakespears bortglömda teater.
Det som fascinerar mig såhär år efter en stirrig högstadietid där jag tror många är både osäkra på sig själv och andra är att hårt arbeta och ödmjukhet alltid lönar sig. Det är ni båda tomteblosslysande exempel på och det gläder mig. De tuffa grabbarna är inte lika tuffa längre. Brudarna som personifierade kax och självsäkerhet visar numera upp en krackelerad fasad som frånskilda flerbarnsmödrar och halvtidsjobb på Konsum. Lustigt att i skrivande stund sjunger Springsteen från en högtalare här i mitt rum om Glory Days och en rad går likt ”Sometimes on a Friday I´ll stop by and have a few drinks after she put her kids to bed. Her and her husband Bobby well they split up I guess it´s two years gone by now. We just sit around talking about the old times she says when she fells like crying she stars laughing thinking about Glory days….
Själv har jag snurrat runt en del efter den period som vissa kallar Gyllene Dagarna, själv stryker jag under med den fetaste av markeringspennor att det absolut inte var bättre förr utan det mest fascinerade är det som händer imorgon, bakom hörnet, vid nästa kostig eller märkliga nya träffar. Rent punktmässigt och trist uppradat ser mina eskapader efter högstadiet ut något såhär. WOW det är arton år sedan. Kan du fatta. Fan inte klokt. Vilken tur att vi inte blir äldre utan endast bättre eller hur.
1990 Utbytesår USA. Bodde på miniranch i Missouri. Enormt trevligt.
1991 Flyttade hemifrån. började Gymnasiet. Allmän ekonomi. Rätt standard.
1992 Mer Gymnasium. Körde ett par tågluffar. Skaffar norsk skogskatt.
1993 Lite mer skola. Jobbade budfirma. Läste rätt myckt på fritiden.
1994 Avslutar Gymnasium. JobbJobb. Hann med Fotbolls VM i USA.
1995 Jag och polaren åker jordenrunt. Fascineras av olika möten.
1996 Kommer hem och funderar. Kommer in på Beteendevetenskap Umeå.
1997 Läser. Sommarjobb Stockholm. Våldsam krasch med bil.
1998 Stipendium till UniSA Australien. Bra kontakter. Gott liv.
1999 Kommer hem. Lätt disillusionerar. Pluggar vidare.
2000 Avslutar studier. Less på Sverige. Åker till alperna och jobbar med turism.
2001 Avslutar alpsäsong och jobbar som reseledare Grekland.
2002 Kör en ny alpsäsong. Allvarlig skidolycka.
2003 Kommer hem och åker till grekiska Skiathos och jobbar där.
2004 Liftar sydamerika 8 månader. Kör ny alpsäsong i Verbier.
2005 Jobbar med dykning Thailand och diverse i Australien.
2006 Tillbaka i Sverige och ska ”skaffa riktigt jobb”. Lite lokalpolitik. Allmänt less.
2007 Härligt jobb åt Grand Circle. Funderar över tillvaron.
2008 Här och nu.
Det är lurigt ibland att veta vad man ska bli. Jag har insett att jag nog sätter livsstil framför karriär. Tid och valfrihet har blivit ett par honnörsord. Nu sedan ett par tre månader tillbaka jobbar jag lite åt Exitours.se och ska guida åt dem och sen har jag sökt lite kneg i Norge och klurat fram en liten fiffig produkt som heter Cardo och den blandar kunskap med information och lite spel. Lite mer finns via en sliten och icke färdig hemsida med suffixen .nu efter namnet.
Tja du Åsa jag tänkte inte vara mer långrandig än såhär 03.58 eftersom den sluga hunden har vaknat och gläfser lite lätt och kikar mot ytterdörren. Dags att hitta en lyktstolpe. Får hänvisa till mitt allmänna skyltfönster där jag på ett väldigt amatörmässigt sätt berättar om den egna förtfäffligheten och det hittar du på www.garnahjarna.com samt www.garnahjarna.blogspot.com
Ja just det jag glömde ju säga vem jag var. Mitt namn är Andersson…Mattias Andersson. En såndär dussinfigur en gång för arton år sedan.
Mvh
Mattias Andersson
Norra Kyrkogatan 27A
871 32 HÄRNÖSAND
070 2848539
Fräsch Lime
Jag funderar att skicka in denna korta notering till Allehanda.
Fräsch Lime
Limelight måste vara det bästa som hänt Allehanda media under en mycket lång tid. Efter att sett de tre första avsnitten via web-TV kan jag bara lyfta hatten och bejubla alla som är med i denna fräscha och spännande produktion. Till skillnad från många andra nyheter väcks positiva känslor av nyfika, hungria och klarsynta undomar. Frågorna är raka och enkla och det känns oerhört positivt att ta del av era program och skapandet av nyheter och funderingar i ett nytt medialandskap. MODO:s backstjärna Victor Hedlund intervjuas om framtid och hård träning, medans hövding Larsson delger tittaren om länsansvar, delaktighet och kryddar det med både boxning och pilkastning. Delaktiga i Limeligt ska vara stolta över sig själva och personligen ser jag gärna en längre film från er sida som fokuserar på ungdomar och händelser i hela Västernorrland. En film som borde kunna laddas ner från kommunernas hemsida i markandsföringssyfte. Ett annat härligt engagemang som engagerade ungdomar här i Härnösand var lördagens BigAir Jump. Tänka sig vilken glädje som sprids via några lass snö, twintips och yngre förmågor. Den förhoppningsvis återkommande tävlingen är ett konkret exempel på någonting som är bra för centrum och vår utveckling. Grattis till Robin Trolin som inte bara stod bakom arrangemanget utan även knep förstaplatsen.
Mattias Andersson
Fräsch Lime
Limelight måste vara det bästa som hänt Allehanda media under en mycket lång tid. Efter att sett de tre första avsnitten via web-TV kan jag bara lyfta hatten och bejubla alla som är med i denna fräscha och spännande produktion. Till skillnad från många andra nyheter väcks positiva känslor av nyfika, hungria och klarsynta undomar. Frågorna är raka och enkla och det känns oerhört positivt att ta del av era program och skapandet av nyheter och funderingar i ett nytt medialandskap. MODO:s backstjärna Victor Hedlund intervjuas om framtid och hård träning, medans hövding Larsson delger tittaren om länsansvar, delaktighet och kryddar det med både boxning och pilkastning. Delaktiga i Limeligt ska vara stolta över sig själva och personligen ser jag gärna en längre film från er sida som fokuserar på ungdomar och händelser i hela Västernorrland. En film som borde kunna laddas ner från kommunernas hemsida i markandsföringssyfte. Ett annat härligt engagemang som engagerade ungdomar här i Härnösand var lördagens BigAir Jump. Tänka sig vilken glädje som sprids via några lass snö, twintips och yngre förmågor. Den förhoppningsvis återkommande tävlingen är ett konkret exempel på någonting som är bra för centrum och vår utveckling. Grattis till Robin Trolin som inte bara stod bakom arrangemanget utan även knep förstaplatsen.
Mattias Andersson
720 City
Jag tog med mig jycken ner till city nu idag lördagen den 1 mars och blev lite sen men kom i alla fall tillräckligt tidigt för att få se några trevliga hopp av ungdomar på twintip. Detta roddande har sköts enastående. Vilka härliga människor det finns emellanåt. Nu får vi hoppas att det blir bra rapporter i Allehanda och inte att någont som tyckte att det var hög musik får komma till tals. Träffade bland annat elektrikern Roger som tittade och det var rätt bra uppslutning. Bra jobbat alla inblandade och jag hoppas att BigAir Jump blir ett stående inslag i Härnösands stadsmiljö och nästa år borde man bjuda in både Gäfvert, Biskopen och Hövdingen.
Okänd notering
"Det är väl tur att vi bland allas personer och människor på denna jord verkligen fann varann, för det vore ju märkligt om man i ren distinktion, dryftade omkring med fel person”. Okänd.
Bravo Drejare
Här hade jag gärna lagt in bilder som fanns med reportaget men efter stämmningen för otillåten bildpublicering vore det inte så klokt. Trist.
För drygt ett år sen kom Johanna Drejare hem från en årslång vistelse som utbytesstudent i Uruguay. Nu är Uruguay på besök hos familjen Drejare. - Det är väldigt annorlunda här, men vi känner oss redan hemma, säger Sandra Racioppi Rüsch. "Vi förstår att ni tar av er skorna inomhus eftersom ni har så mycket snö under fötterna, haha". Antonio, Gabriela och Juan Racioppi Rüsch, tycker att somliga saker är lustiga i Sverige. Johanna Drejare håller med. Foto:Gunnar Stattin Långa bollar på Snö-Bengt. Juan Racioppi Rüsch, 6 år, lägger sista handen vid snögubben medan syrrorna Gabriela, Maria Emilia håller koll. Snöexperterna Martin och Johanna Drejare är nöjda med resultatet.
Det är Johanna Drejares värdfamilj från staden Mercedes i Uruguay som kommit till Sverige för att hälsa på. Efter en månads bilsemester i Europa åkte de upp till Härnösand för att träffa Johanna och hennes familj.- Det är första gången barnen har sett snö, i Uruguay kan det vara kallt, men det finns ingen snö och inga berg, säger Sandra Racioppi Rüsch.Men det är inte bara barnen som är fascinerade av vädret häruppe i norr.- Det är otroligt att man kan köra bil på is och snö utan att det händer olyckor, jag skulle aldrig våga köra bil här, säger Antonio Racioppi Rüsch förskräckt.
Det är första besöket i Sverige för Sandra, Antonio och barnen Gabriela, 15, Maria Emilia, 9 och Juan, 6. Under det veckolånga besöket har de hunnit med att bland annat besöka museet, Hornöberget, åka skidor och spela curling. Och det finns en hel del skillnader mellan länderna, konstaterar de. - Skolsystemet till exempel. Vi har varit på Gerestaskolan och tittat och på Sandö Räddningsgymnasium och här i Sverige är lärarna mer som guider som låter barnen själva ta ansvar. I Uruguay står de framme vid katedern och pekar, säger Antonio.
För drygt ett år sen kom Johanna Drejare hem från en årslång vistelse som utbytesstudent i Uruguay. Nu är Uruguay på besök hos familjen Drejare. - Det är väldigt annorlunda här, men vi känner oss redan hemma, säger Sandra Racioppi Rüsch. "Vi förstår att ni tar av er skorna inomhus eftersom ni har så mycket snö under fötterna, haha". Antonio, Gabriela och Juan Racioppi Rüsch, tycker att somliga saker är lustiga i Sverige. Johanna Drejare håller med. Foto:Gunnar Stattin Långa bollar på Snö-Bengt. Juan Racioppi Rüsch, 6 år, lägger sista handen vid snögubben medan syrrorna Gabriela, Maria Emilia håller koll. Snöexperterna Martin och Johanna Drejare är nöjda med resultatet.
Det är Johanna Drejares värdfamilj från staden Mercedes i Uruguay som kommit till Sverige för att hälsa på. Efter en månads bilsemester i Europa åkte de upp till Härnösand för att träffa Johanna och hennes familj.- Det är första gången barnen har sett snö, i Uruguay kan det vara kallt, men det finns ingen snö och inga berg, säger Sandra Racioppi Rüsch.Men det är inte bara barnen som är fascinerade av vädret häruppe i norr.- Det är otroligt att man kan köra bil på is och snö utan att det händer olyckor, jag skulle aldrig våga köra bil här, säger Antonio Racioppi Rüsch förskräckt.
Det är första besöket i Sverige för Sandra, Antonio och barnen Gabriela, 15, Maria Emilia, 9 och Juan, 6. Under det veckolånga besöket har de hunnit med att bland annat besöka museet, Hornöberget, åka skidor och spela curling. Och det finns en hel del skillnader mellan länderna, konstaterar de. - Skolsystemet till exempel. Vi har varit på Gerestaskolan och tittat och på Sandö Räddningsgymnasium och här i Sverige är lärarna mer som guider som låter barnen själva ta ansvar. I Uruguay står de framme vid katedern och pekar, säger Antonio.
Curri och Inreda&Sånt och Eastongolf
Ska man hänga ut folk och berätta när man inte tycker att de sköter sig snyggt. Tja kanske. Jag gör det i alla fall. Tre är fallen och i tur och ordning de båda inredningsbutikerna Curri och Inreda&Sånt samt event/reseföretaget EastonGolf. Det är märkbart att företagare inte förstår vikten av kontakter. Jag tänkte inte gå in mer detaljrikt på det hela men kan bara konstatera att Curri, Inreda&Sånt samt Eastongolf borde ändra sin kommunikationsstrategi - i alla fall mot mig. Skäms på er.
1 mars
Det blev inte så många inlägg under februarimånad. Märkligt tycker jag att det inte är fler som kommenterar det jag skriver och efter nästan 600 inlägg har jag inte sett någon förändring på det utan det som har hänt är att jag blivit stämd för otillåten bildpublicering och fått en faktura på 8 000:-. Vi får se hur det är märkligt hur det kan bli. Utenergi och Inenergi är inte kompatibla på bloggen och då uppstår ett underskott. Det är trist. Något som dock är roligt är att jycken kommer om en dryg timme och vi ska gå ner och titta på BigAir som är en skidtrixartävling i stan. Ett hopp har byggts från kyrkbacken och ner till city så det blir bra att så få några 360 och kanske en 720. Jag tror biskopten är tillfrågad att vara med men kanske åker han inte skidor eller så överraksar han med stjärtlapp. Annars så fick jag ett par bra boosts igår. Föst snackade jag med Jenny som var hemma från Afrika där hon jobbar. Hon hade fixat det sista med lyan i Geneve och varit hemma i Göteborg och skulle nu tillbaka till sina fältuppdrag i Guineau om jag minns rätt. Hon är inspirerande att prata med. Sen var hon på jakt efter lya i Chamonix där jag tror hon kommer att sätta upp sin bas. Vi pratade en bra stund om vad som förväntas göra och vad man vill göra. Det är stora skillnader ibland. Jag pratade om mina planer när det gäller Zermatt. Sen vid 23.30 fick jag "Tack för fantastiskt mail" av Åsa Andersson som jag inte hört någonting ifrån på 18 år. Hon jobbar åt Världsnatursfonden och jag har en stående fikainvitation varje Onsdag på Ulriksdalsslott där de fikar i annexet. Det var trevligt att tjöta lite med henne. Idag är det den 1 mars och det körs Vasaloppet. Märkligt eftersom den tävlingen vanligtvis brukar gå fösta söndagen i mars. Jag ska kolla varför de bytt dag.
2008-02-27
Investeringsteorier
Om man köpte Ericsson aktier för 100 000 Kronor för cirka 3 år sedan så är de värda kring 4600 Kronor idag. Om man istället köpte Telecom, till exempel Song Networks, för 100 000Kronor så har man idag kvar 791 Kronor. Om man var klok och för 3 år sedan gick på bolaget och köpte starkölför 100 000 Kronor, drack ur dem, hade trevligt och idag går och pantartomflaskorna så får man 6741 Kronor.Det är därför grabbarna på torget i centrum kallas för A-lag
2008-02-26
Momentum
Robbins pratar ofta om "defining" moments som gör oss till den vi blir. Det gäller främst att göra rätt val fast rätta val vet man inte om att de är rätta förrän efteråt då de har utvärderats. Han pratar även om att hitta tidigare momentum och specifika känlsohändelser som drivkraft och framgångsfaktorer. Vilka är dina momentum som är samlade långt inne i minnenas palats? Jag satt och funderade ett tag på några av dessa händelser som jag själv brukar gå tillbaka till och försöka minnas. Sen går det att diskutera om valet ska vara bra eller dåliga val/händelser som ska lyftas fram då man kan lära sig av båda. Om du som jag tror på spiraltesen så är det viktigare att känna igen positiva tillfällen. Bättre men svårare kanske. När man beskriver momentum är det viktigt att göra det med många beskrivande ord och adjektiv och likt historiens konstnärer visa teckningarna med den bästa av palettuppsättning. Den här tankeverkstaden låter som mumbojumo för de flesta men det kan jag bjuda på. Nedan är tre av dessa specifika händelser.
1. Klockan var 05.05 då jag packade den lilla ryggsäcken av okänt märke. Där fanns en blåfärgad narva, ett par lavinpinnar, brännhet choklad, mindre blädderblock av kollegiestuket samt ett par kulspetspennor. Jag tror de var Bic. Jag smet iväg och lämnade de andra sovandes. Ute möttes jag av en grå dimma som omslöt Meribledalen som en våt filt. Filten luktade våt tax och mina vandringspjäxor satt väl snörade och jag gjorde mig klar över att varken snöskor eller Mp3 saknads. Jag fick vandra i 5 timmar upp mot Courchervelområdet. Längs vägen mötte jag snöripor och mindre fjälllemmlar, högt därovan cirklade då och ibland ormvråkar. Kråkorna som kraxade och gjorde mig sällskap sägs enligt sägen vara anden av bergsklättare som gått ett alltför tidig avslut till mötes. Högt därovan vid verkade dimman lätta och då jag ett par minuter innan 10.00 gjorde anhalt var jag högt ovan dimbanken och möttes av en sol så stark som om det var självaste Aztekguden själv som spelade sina undersåtar ett spratt. I bakgrunden bräkte ett mufflonfår och omsorgsfullt säkrade jag mina bindningar och petade in musiken i öronen. Till tonerna av Springsteen blev det vändåttor i pulversnön som nådde till öronen där jag befann mig någonstans i glömskans dal.
2. Vi mötte Ray-Pec i semifinalen av Missouri Cup där alla A skolor var inblandade. Hemmaplanen var i rätt bedrövligt skick då det var sent på säsongen och oktobervädret redan satt igång. Justin satt i omklädningsrummet bland svettlukt och humörssvängningar "Fuck this. Down 2-1 to some City Cowboys". Coach Andy skakade på huvudet och McClain tittade tyst på sin fot i gips, resultatet av matchen före. Det var ett par minuter kvar innan andra halvlek och vi ville alla att denna endless summer skulle fortsätta. Vi hörde publiken utanför och farsan Grupe som agerade speaker. Jag tittade på Justin och nickade. Medan de andra gick ut för att insupa den råa höstluften bytte vi ett par ord "We come along way the past few months and I do not accpet failure. Failure can amuse other folk but not here not now". Jag spelade på vänsterflanken och Staus var mittfältsdiregent och hade en enastående speluppfattningsförmåga". "I hear you buddy. "Remember that game against Leeton" "Sure do" "Lets do it again". Pipan ljöd och de sista 45 var ett faktum. Mitt mål i första halvleken hade varit en riktig strumprullar som gick in via stolpen men i den 84 minuten avancerade Justin från mittcirkeln och gick förvånandsvärt enkelt igenom en köttmur och jag förstod vad som skulle hända härnäst. Som i Leetonmatchen fick jag en perfekt utsida som jag mötte på halvvolley och 2-2 satt som en fläskläpp i målvaktens vänstra burgavel. En knuten hand och blick mot Coach Larsson och bänken. Jag såg hur den gamle tränare log och hörde hur han tänkte "Leeton". I den matchen hade vi avslutat med 3-2 i den 92 minuten genom att jag fick läderkulan från Justin på egen planhalva och drog 4 passade till Justin som skickade upp samma antal på läktaren för att sedan väggpassa med mig två gånger. Det hela avslutades med en skottfint från min sida och en genomskärare till Staus som retfullt enkelt chippat bollen över en utrusande målvakt. Nu var matchuret på 92 och jag fick bollen av Justin på egen planhalva. Tre snabba måhända turliga dribblingar förvandlade 4 motståndare till statister och jag lämnade över till Staus som var ute på högerkanten ganska långt uppe i planen. Han stegade inåt och efter två tunnlar och 4 ytterligare statister fick jag tillbaka bollen 7 meter utanför straffområdet. Det blev två väggspel, en skottfint och ett nästan kliniskt inspel till en framstormande Staus som på något märkligt sätt fick med sig bollen och innan han smekte Selectprodukten över en utrusande målvakt nickade han till mig och formulerade orden "We come a long way". Det var en bra kväll den där oktoberaftonen.
3. Tror det var på 14:e hålet på Holmsunds gamla golfbana. Utslaget går över vatten och om jag minns rätt var det par 4. Det var nästan mitt i natten men eftersom solen lyste med sin närvaro sådär mitt i sommarne gick det alla tiders att svänga titanklubbor och jaga vita bollar. Jag gick med en professor från Sydafrika som skulle påbörja en anställning vid Umeå Universitet. Han hade pratat om sannolikhetslära och det hade varit intressant. Denne storvuxna man som jag tror hette Henry och bodd invid Table Mountains vid Cape Town slog ut först och gick över vattnet med god marginal "Great stuff Henry - whats the probablity for that" "Ohhh in my case around 1 in 4". Vi hade garvat mycket under den korta stunden vi spelat. Jag peggade upp och sa "See them rocks in the waterfront 85 meters away" "Sure do" "Hmmm...what is the probability that I will use a wood 3 and drive this little white ball in them rocks and that the top-flite will bounce back and I will catch it in my hat". Vi garvade. Peggade upp den oförstående bollen och använde mig av en ansträngd backsving och hörde ett crack när klubbhuvud mötte golfboll. Vi såg hur den pressade bollen gick lågt mot stenarna 85 meter bort och när sten mötte boll ekade ljudet genom den annars så tysta skogen. Som om på beställning rickoserade mot den största stenen och i en stor hög båge kom den mot mig och som utlovat tog jag av mig kepan och fångade bolle i densamma. Vi tittade förvånat på varandra. "Fuck probablity" utbrast vi unisont.
1. Klockan var 05.05 då jag packade den lilla ryggsäcken av okänt märke. Där fanns en blåfärgad narva, ett par lavinpinnar, brännhet choklad, mindre blädderblock av kollegiestuket samt ett par kulspetspennor. Jag tror de var Bic. Jag smet iväg och lämnade de andra sovandes. Ute möttes jag av en grå dimma som omslöt Meribledalen som en våt filt. Filten luktade våt tax och mina vandringspjäxor satt väl snörade och jag gjorde mig klar över att varken snöskor eller Mp3 saknads. Jag fick vandra i 5 timmar upp mot Courchervelområdet. Längs vägen mötte jag snöripor och mindre fjälllemmlar, högt därovan cirklade då och ibland ormvråkar. Kråkorna som kraxade och gjorde mig sällskap sägs enligt sägen vara anden av bergsklättare som gått ett alltför tidig avslut till mötes. Högt därovan vid verkade dimman lätta och då jag ett par minuter innan 10.00 gjorde anhalt var jag högt ovan dimbanken och möttes av en sol så stark som om det var självaste Aztekguden själv som spelade sina undersåtar ett spratt. I bakgrunden bräkte ett mufflonfår och omsorgsfullt säkrade jag mina bindningar och petade in musiken i öronen. Till tonerna av Springsteen blev det vändåttor i pulversnön som nådde till öronen där jag befann mig någonstans i glömskans dal.
2. Vi mötte Ray-Pec i semifinalen av Missouri Cup där alla A skolor var inblandade. Hemmaplanen var i rätt bedrövligt skick då det var sent på säsongen och oktobervädret redan satt igång. Justin satt i omklädningsrummet bland svettlukt och humörssvängningar "Fuck this. Down 2-1 to some City Cowboys". Coach Andy skakade på huvudet och McClain tittade tyst på sin fot i gips, resultatet av matchen före. Det var ett par minuter kvar innan andra halvlek och vi ville alla att denna endless summer skulle fortsätta. Vi hörde publiken utanför och farsan Grupe som agerade speaker. Jag tittade på Justin och nickade. Medan de andra gick ut för att insupa den råa höstluften bytte vi ett par ord "We come along way the past few months and I do not accpet failure. Failure can amuse other folk but not here not now". Jag spelade på vänsterflanken och Staus var mittfältsdiregent och hade en enastående speluppfattningsförmåga". "I hear you buddy. "Remember that game against Leeton" "Sure do" "Lets do it again". Pipan ljöd och de sista 45 var ett faktum. Mitt mål i första halvleken hade varit en riktig strumprullar som gick in via stolpen men i den 84 minuten avancerade Justin från mittcirkeln och gick förvånandsvärt enkelt igenom en köttmur och jag förstod vad som skulle hända härnäst. Som i Leetonmatchen fick jag en perfekt utsida som jag mötte på halvvolley och 2-2 satt som en fläskläpp i målvaktens vänstra burgavel. En knuten hand och blick mot Coach Larsson och bänken. Jag såg hur den gamle tränare log och hörde hur han tänkte "Leeton". I den matchen hade vi avslutat med 3-2 i den 92 minuten genom att jag fick läderkulan från Justin på egen planhalva och drog 4 passade till Justin som skickade upp samma antal på läktaren för att sedan väggpassa med mig två gånger. Det hela avslutades med en skottfint från min sida och en genomskärare till Staus som retfullt enkelt chippat bollen över en utrusande målvakt. Nu var matchuret på 92 och jag fick bollen av Justin på egen planhalva. Tre snabba måhända turliga dribblingar förvandlade 4 motståndare till statister och jag lämnade över till Staus som var ute på högerkanten ganska långt uppe i planen. Han stegade inåt och efter två tunnlar och 4 ytterligare statister fick jag tillbaka bollen 7 meter utanför straffområdet. Det blev två väggspel, en skottfint och ett nästan kliniskt inspel till en framstormande Staus som på något märkligt sätt fick med sig bollen och innan han smekte Selectprodukten över en utrusande målvakt nickade han till mig och formulerade orden "We come a long way". Det var en bra kväll den där oktoberaftonen.
3. Tror det var på 14:e hålet på Holmsunds gamla golfbana. Utslaget går över vatten och om jag minns rätt var det par 4. Det var nästan mitt i natten men eftersom solen lyste med sin närvaro sådär mitt i sommarne gick det alla tiders att svänga titanklubbor och jaga vita bollar. Jag gick med en professor från Sydafrika som skulle påbörja en anställning vid Umeå Universitet. Han hade pratat om sannolikhetslära och det hade varit intressant. Denne storvuxna man som jag tror hette Henry och bodd invid Table Mountains vid Cape Town slog ut först och gick över vattnet med god marginal "Great stuff Henry - whats the probablity for that" "Ohhh in my case around 1 in 4". Vi hade garvat mycket under den korta stunden vi spelat. Jag peggade upp och sa "See them rocks in the waterfront 85 meters away" "Sure do" "Hmmm...what is the probability that I will use a wood 3 and drive this little white ball in them rocks and that the top-flite will bounce back and I will catch it in my hat". Vi garvade. Peggade upp den oförstående bollen och använde mig av en ansträngd backsving och hörde ett crack när klubbhuvud mötte golfboll. Vi såg hur den pressade bollen gick lågt mot stenarna 85 meter bort och när sten mötte boll ekade ljudet genom den annars så tysta skogen. Som om på beställning rickoserade mot den största stenen och i en stor hög båge kom den mot mig och som utlovat tog jag av mig kepan och fångade bolle i densamma. Vi tittade förvånat på varandra. "Fuck probablity" utbrast vi unisont.
2008-02-23
Öppen Lya
Ett första utkast på öppen lya i början av april
Vänner
Jag har en liten anskrämlig lya på Norra Kyrkogatan 27 A. Den är långt ifrån klar men detta till trots är det dags att att bjuda in lite folk och öppna dörrarna mellan fredagen den 4 april 07.00 och söndag den 6 april 23.45. Jag ställer upp porten under ovan nämnd tid och ni får dyka upp efter eget tycke och smak. Beroende på ankomst blir det antingen grötfrukost eller lådvin. Om alla kommer samtidigt lånar vi pinnstolar av mina förträffliga grannar. Inga problem. Vid frågor och funderingar nås jag antingen via 0702848539 alt info@garnahjarna.com
Fredag 4 april
Öppen lya mellan 07.00 – 00.00
Lördag 5 april
Öppen lya mellan 07.00 – 00.00
Söndag 6 april
Öppen lya mellan 07.00 – 23.45
Vänner
Jag har en liten anskrämlig lya på Norra Kyrkogatan 27 A. Den är långt ifrån klar men detta till trots är det dags att att bjuda in lite folk och öppna dörrarna mellan fredagen den 4 april 07.00 och söndag den 6 april 23.45. Jag ställer upp porten under ovan nämnd tid och ni får dyka upp efter eget tycke och smak. Beroende på ankomst blir det antingen grötfrukost eller lådvin. Om alla kommer samtidigt lånar vi pinnstolar av mina förträffliga grannar. Inga problem. Vid frågor och funderingar nås jag antingen via 0702848539 alt info@garnahjarna.com
Fredag 4 april
Öppen lya mellan 07.00 – 00.00
Lördag 5 april
Öppen lya mellan 07.00 – 00.00
Söndag 6 april
Öppen lya mellan 07.00 – 23.45
8 år sen sist
Igår eller om det var i torsdags hände något som inte hänt på 8 år. Jag gick under 80 kilo. 79.7. Jag firade med en gräddbakelse. Vilken paradox.
Rocktjänst
Bland du Rock n Roll och Gudstjänst så får du Rocktjänst. Det var ett rätt intressant tema på radion om någon församling som i sin konfirmationsundervisning plockat fram kända rocksånger och försökt tyda dem i någon form av emapti-förståelse-äventyr-etc och det kan du göra lite till mans och kvinns även om du inte är inbiten protestant. Jag satt mig ner och plockade ut Red Hot Chili Peppers låt "Under the Bridge" och den rymmer mycket klokheter och blandade känslor. Ta själv en låt. Vilken som helst. Slå upp Magnus Johanssons "Vakna nu Anneli" eller Garth Brooks "That summer" och analysera ordval, känslor, funderingar. Det är bra mycket roligare än både Bingolotto och Melodikrysset tillsammans.
2008-02-21
There will be blood
Paul T Anderson har gjort det igen. Med filmen Punch drunk love nådde han en större publik och nu är han tillbaka med den episka "There will be blood" som handlar om 1800-talets senare del och oljeruschens girighet. Min egen favoritskådis alla kategorier Daniel Day Lewis är tillbaka i fantastisk form och om inte det blir Oscar den här gången så är det ett hån. Tidigare har vi sett denne fantastiske karaktärsskådespelare i bland annat "The name of the Father" och "Gangs of New York" "Varas olidlig lätthet" mfl. Han är en mästare att välja coh tolka roller och det ger cudo åt honom att han inte säljer sin själ till Hollywood. Bland annat hade han ett uppehåll på 5 år då han renoverade små träbåtar vid franska kusten. Gå och se filmen som i skrivande stund har premiär om 1 dag 3 timmar 4 minuter och 22 sekunder.
Still on Top
Jag hade nästan glömt bort hur titaniskt bra Van M är när han stämmer upp och låter ord och ljud formas i låt efter låt. Jag lyssnade igenom den senaste samlingsplattan "Still on Top" och måse säga att här finns ljudupplevelser utöver det vanliga. Vad sägs om megalåtarna "Jackie Wilson Said" "Bright side of the moon" "Browneyed girl" "Listen to the Lion" eller "And it stoned me". Plattan liksom musikanten är överjävlig. Köp den. Eller ladda ner den.
Subscribe to:
Posts (Atom)
