Momentum

Robbins pratar ofta om "defining" moments som gör oss till den vi blir. Det gäller främst att göra rätt val fast rätta val vet man inte om att de är rätta förrän efteråt då de har utvärderats. Han pratar även om att hitta tidigare momentum och specifika känlsohändelser som drivkraft och framgångsfaktorer. Vilka är dina momentum som är samlade långt inne i minnenas palats? Jag satt och funderade ett tag på några av dessa händelser som jag själv brukar gå tillbaka till och försöka minnas. Sen går det att diskutera om valet ska vara bra eller dåliga val/händelser som ska lyftas fram då man kan lära sig av båda. Om du som jag tror på spiraltesen så är det viktigare att känna igen positiva tillfällen. Bättre men svårare kanske. När man beskriver momentum är det viktigt att göra det med många beskrivande ord och adjektiv och likt historiens konstnärer visa teckningarna med den bästa av palettuppsättning. Den här tankeverkstaden låter som mumbojumo för de flesta men det kan jag bjuda på. Nedan är tre av dessa specifika händelser.

1. Klockan var 05.05 då jag packade den lilla ryggsäcken av okänt märke. Där fanns en blåfärgad narva, ett par lavinpinnar, brännhet choklad, mindre blädderblock av kollegiestuket samt ett par kulspetspennor. Jag tror de var Bic. Jag smet iväg och lämnade de andra sovandes. Ute möttes jag av en grå dimma som omslöt Meribledalen som en våt filt. Filten luktade våt tax och mina vandringspjäxor satt väl snörade och jag gjorde mig klar över att varken snöskor eller Mp3 saknads. Jag fick vandra i 5 timmar upp mot Courchervelområdet. Längs vägen mötte jag snöripor och mindre fjälllemmlar, högt därovan cirklade då och ibland ormvråkar. Kråkorna som kraxade och gjorde mig sällskap sägs enligt sägen vara anden av bergsklättare som gått ett alltför tidig avslut till mötes. Högt därovan vid verkade dimman lätta och då jag ett par minuter innan 10.00 gjorde anhalt var jag högt ovan dimbanken och möttes av en sol så stark som om det var självaste Aztekguden själv som spelade sina undersåtar ett spratt. I bakgrunden bräkte ett mufflonfår och omsorgsfullt säkrade jag mina bindningar och petade in musiken i öronen. Till tonerna av Springsteen blev det vändåttor i pulversnön som nådde till öronen där jag befann mig någonstans i glömskans dal.

2. Vi mötte Ray-Pec i semifinalen av Missouri Cup där alla A skolor var inblandade. Hemmaplanen var i rätt bedrövligt skick då det var sent på säsongen och oktobervädret redan satt igång. Justin satt i omklädningsrummet bland svettlukt och humörssvängningar "Fuck this. Down 2-1 to some City Cowboys". Coach Andy skakade på huvudet och McClain tittade tyst på sin fot i gips, resultatet av matchen före. Det var ett par minuter kvar innan andra halvlek och vi ville alla att denna endless summer skulle fortsätta. Vi hörde publiken utanför och farsan Grupe som agerade speaker. Jag tittade på Justin och nickade. Medan de andra gick ut för att insupa den råa höstluften bytte vi ett par ord "We come along way the past few months and I do not accpet failure. Failure can amuse other folk but not here not now". Jag spelade på vänsterflanken och Staus var mittfältsdiregent och hade en enastående speluppfattningsförmåga". "I hear you buddy. "Remember that game against Leeton" "Sure do" "Lets do it again". Pipan ljöd och de sista 45 var ett faktum. Mitt mål i första halvleken hade varit en riktig strumprullar som gick in via stolpen men i den 84 minuten avancerade Justin från mittcirkeln och gick förvånandsvärt enkelt igenom en köttmur och jag förstod vad som skulle hända härnäst. Som i Leetonmatchen fick jag en perfekt utsida som jag mötte på halvvolley och 2-2 satt som en fläskläpp i målvaktens vänstra burgavel. En knuten hand och blick mot Coach Larsson och bänken. Jag såg hur den gamle tränare log och hörde hur han tänkte "Leeton". I den matchen hade vi avslutat med 3-2 i den 92 minuten genom att jag fick läderkulan från Justin på egen planhalva och drog 4 passade till Justin som skickade upp samma antal på läktaren för att sedan väggpassa med mig två gånger. Det hela avslutades med en skottfint från min sida och en genomskärare till Staus som retfullt enkelt chippat bollen över en utrusande målvakt. Nu var matchuret på 92 och jag fick bollen av Justin på egen planhalva. Tre snabba måhända turliga dribblingar förvandlade 4 motståndare till statister och jag lämnade över till Staus som var ute på högerkanten ganska långt uppe i planen. Han stegade inåt och efter två tunnlar och 4 ytterligare statister fick jag tillbaka bollen 7 meter utanför straffområdet. Det blev två väggspel, en skottfint och ett nästan kliniskt inspel till en framstormande Staus som på något märkligt sätt fick med sig bollen och innan han smekte Selectprodukten över en utrusande målvakt nickade han till mig och formulerade orden "We come a long way". Det var en bra kväll den där oktoberaftonen.

3. Tror det var på 14:e hålet på Holmsunds gamla golfbana. Utslaget går över vatten och om jag minns rätt var det par 4. Det var nästan mitt i natten men eftersom solen lyste med sin närvaro sådär mitt i sommarne gick det alla tiders att svänga titanklubbor och jaga vita bollar. Jag gick med en professor från Sydafrika som skulle påbörja en anställning vid Umeå Universitet. Han hade pratat om sannolikhetslära och det hade varit intressant. Denne storvuxna man som jag tror hette Henry och bodd invid Table Mountains vid Cape Town slog ut först och gick över vattnet med god marginal "Great stuff Henry - whats the probablity for that" "Ohhh in my case around 1 in 4". Vi hade garvat mycket under den korta stunden vi spelat. Jag peggade upp och sa "See them rocks in the waterfront 85 meters away" "Sure do" "Hmmm...what is the probability that I will use a wood 3 and drive this little white ball in them rocks and that the top-flite will bounce back and I will catch it in my hat". Vi garvade. Peggade upp den oförstående bollen och använde mig av en ansträngd backsving och hörde ett crack när klubbhuvud mötte golfboll. Vi såg hur den pressade bollen gick lågt mot stenarna 85 meter bort och när sten mötte boll ekade ljudet genom den annars så tysta skogen. Som om på beställning rickoserade mot den största stenen och i en stor hög båge kom den mot mig och som utlovat tog jag av mig kepan och fångade bolle i densamma. Vi tittade förvånat på varandra. "Fuck probablity" utbrast vi unisont.