Åsa Brev

Hej Åsa

Jag har vänt på dygnet och uret visar 03.15. Ute jobbar tidningsbudet och vaktas av en klar stjärnhimmel som anstår en februarinatt av rätta dignitet. Här inne går Magnum PI i repris via dumburken och grannens mahognyfärgade och ärrade mellanschnauzer ligger tryggt och snarkar under ett smårangligt köksbord. Själv har jag rotat i gamla bananlådor och försökt stöka iordning på vinden där svunna hemligheter gömmer sig i fyrkantiga Chiquita bananlådor. Blev faktiskt sittandes i flera timmar och garvade åt sentimentala minnen som numera ligger bortglömt som en gammal pläd någonstans i dåtidens skafferi. Jag fick ett par riktigt härliga skrattattacker – sådana som börjar vid fotsulan och avslutas vid hårfästet och du ligger dubbelvikt och känner hur magmusklerna får sig en riktig holmgång. Min trälåda med sex strängar står lutad mot soffan. Det är först sista året jag tagit mig an gitarren och blir både förvånad och upprymd när jag förstod att det är avsevärt mycket lättare att lira ”Pride” av grabbarna från Dublin än traggla blockflöjt och få fram ”Till Paris till Paris ska jag rida på en gris”. Något som den allmäna musikskolan borde ha i pedagogisk åtanke. Det är ju bara synd att min stämma inte rinner som en honungsflod i Abisko om vårarna utan mer påminner om en avdankad motorgräsklippare modell sämre. Jag ser det som en utmaning. Om jag inte minns fel lirade du väl bas och sen har jag för mig om jag söker långt i den undermedvetna lillhjärnan att det var någon låt som hette något i stil med ”Snövit Strand” som spelades vid något dåtida skoltillfälle men jag kan blanda ihop saker ordentligt. Brukar nämligen vara bra på det.

Anledningen till varför jag såhär i all hast tåtar ihop några obegripliga rader är tack vare Susanne Yazdani eller Nilsson. Jag hade glädjen och nöjdet att springa på henne i svallvågorna av julstöket där i Björkarnas stad då vi både var på väg med alfabetsbussen ner mot sydligare breddgrader. Själv drog jag ner en andra handens toppluva över öronen och tackade för sällskapet då vi hunnit fram till Härnösand. Vår Susanne skulle vidare till Big Ben för att göra en ordentlig dresyrvändning till hästarna i Portugal innan jullovet avslutades med svalkande sangria i någon spansktalande för att därefter ta sig an nya utmaningar och härliga äventyr någonstans mellan trendiga Soho och Shakespears bortglömda teater.

Det som fascinerar mig såhär år efter en stirrig högstadietid där jag tror många är både osäkra på sig själv och andra är att hårt arbeta och ödmjukhet alltid lönar sig. Det är ni båda tomteblosslysande exempel på och det gläder mig. De tuffa grabbarna är inte lika tuffa längre. Brudarna som personifierade kax och självsäkerhet visar numera upp en krackelerad fasad som frånskilda flerbarnsmödrar och halvtidsjobb på Konsum. Lustigt att i skrivande stund sjunger Springsteen från en högtalare här i mitt rum om Glory Days och en rad går likt ”Sometimes on a Friday I´ll stop by and have a few drinks after she put her kids to bed. Her and her husband Bobby well they split up I guess it´s two years gone by now. We just sit around talking about the old times she says when she fells like crying she stars laughing thinking about Glory days….

Själv har jag snurrat runt en del efter den period som vissa kallar Gyllene Dagarna, själv stryker jag under med den fetaste av markeringspennor att det absolut inte var bättre förr utan det mest fascinerade är det som händer imorgon, bakom hörnet, vid nästa kostig eller märkliga nya träffar. Rent punktmässigt och trist uppradat ser mina eskapader efter högstadiet ut något såhär. WOW det är arton år sedan. Kan du fatta. Fan inte klokt. Vilken tur att vi inte blir äldre utan endast bättre eller hur.

1990 Utbytesår USA. Bodde på miniranch i Missouri. Enormt trevligt.
1991 Flyttade hemifrån. började Gymnasiet. Allmän ekonomi. Rätt standard.
1992 Mer Gymnasium. Körde ett par tågluffar. Skaffar norsk skogskatt.
1993 Lite mer skola. Jobbade budfirma. Läste rätt myckt på fritiden.
1994 Avslutar Gymnasium. JobbJobb. Hann med Fotbolls VM i USA.
1995 Jag och polaren åker jordenrunt. Fascineras av olika möten.
1996 Kommer hem och funderar. Kommer in på Beteendevetenskap Umeå.
1997 Läser. Sommarjobb Stockholm. Våldsam krasch med bil.
1998 Stipendium till UniSA Australien. Bra kontakter. Gott liv.
1999 Kommer hem. Lätt disillusionerar. Pluggar vidare.
2000 Avslutar studier. Less på Sverige. Åker till alperna och jobbar med turism.
2001 Avslutar alpsäsong och jobbar som reseledare Grekland.
2002 Kör en ny alpsäsong. Allvarlig skidolycka.
2003 Kommer hem och åker till grekiska Skiathos och jobbar där.
2004 Liftar sydamerika 8 månader. Kör ny alpsäsong i Verbier.
2005 Jobbar med dykning Thailand och diverse i Australien.
2006 Tillbaka i Sverige och ska ”skaffa riktigt jobb”. Lite lokalpolitik. Allmänt less.
2007 Härligt jobb åt Grand Circle. Funderar över tillvaron.
2008 Här och nu.

Det är lurigt ibland att veta vad man ska bli. Jag har insett att jag nog sätter livsstil framför karriär. Tid och valfrihet har blivit ett par honnörsord. Nu sedan ett par tre månader tillbaka jobbar jag lite åt Exitours.se och ska guida åt dem och sen har jag sökt lite kneg i Norge och klurat fram en liten fiffig produkt som heter Cardo och den blandar kunskap med information och lite spel. Lite mer finns via en sliten och icke färdig hemsida med suffixen .nu efter namnet.
Tja du Åsa jag tänkte inte vara mer långrandig än såhär 03.58 eftersom den sluga hunden har vaknat och gläfser lite lätt och kikar mot ytterdörren. Dags att hitta en lyktstolpe. Får hänvisa till mitt allmänna skyltfönster där jag på ett väldigt amatörmässigt sätt berättar om den egna förtfäffligheten och det hittar du på www.garnahjarna.com samt www.garnahjarna.blogspot.com

Ja just det jag glömde ju säga vem jag var. Mitt namn är Andersson…Mattias Andersson. En såndär dussinfigur en gång för arton år sedan.

Mvh

Mattias Andersson
Norra Kyrkogatan 27A
871 32 HÄRNÖSAND
070 2848539