Jag har läst David Eberhards bok om tryghetsnarkomani och igår lyssnade jag på ett TV-föredrag han hade om samma sak. Lysande. Exempel om cykelhjälmar och fallande istappar varvades med inlägg av riskbedömning och märkliga jämförande studier. Återigen - om ni är sugen på en bra och tänkvärd bok så köp Överläkare Eberhards alster. Det var Jesper Strömbäck som tipsade mig om denna. Nedan är en artikel av Maria Carling på SvD om samma sak.
Doktorn ordinerar:Ta risker
Publicerat: 15 februari 2007, 05:51
Överbeskyddade David Eberhard är läkaren som röt till mot svensk trygghetsnarkomani. Han anser att vi från unga år måste träna på att hantera svårigheter och stressande situationer.- Barn ska ha mött ett antal motgångar, annars kommer de inte att klara av framtida motstånd.
Barnens trygghet är grunden för vår överlevnad. Det är inte konstigt att vi gör allt för att ge dem en trygg miljö, såväl fysiskt som psykiskt. Men i vår kärleksfulla omsorg riskerar vi att göra dem en björntjänst.Om barn och unga inte får chansen att lära att hantera stressande situationer lär de sig inte att acceptera livet som det ser ut - att det är farligt och rymmer besvikelser. Och att ångest är en del av en helt normal vardag. - Tryggheten kan aldrig finnas hela tiden. För att känna verklig trygghet måste man kunna vila i det otrygga. Det otrygga är människans naturliga miljö. Det är därifrån vi kommer och alla försök att vaddera vår tillvaro leder bara till minskad beredskap, säger psykiatern David Eberhard.
Doktor Eberhard skulle gärna skriva ut risktagande på recept. Om det var möjligt skulle han behandla hela svenska staten med KBT, kognitiv beteendeterapi, och låta den utsättas för allt den är rädd för.För alla andra gäller följande doser: De minsta ska serveras risker i barnportioner, större barn måste få röra sig själva i sina kvarter och tillåtas att göra farliga saker. Ungdomar ska inte hindras att vara ute sena kvällar för att det finns "knivar på stan" eller andra hot. Tanter och gubbar borde inse att det är mer "livsfarligt" att stanna hemma i soffhörnet än att gå ut. Då får de ju både motion och träffar folk (även om några få av dem kan vara väskryckare). Vi måste successivt vänja oss vid att hantera motgångar och att bemästra farliga situationer.
- Risktagande är oerhört viktigt! dundrar den skånskfödde psykiatern. Vi måste komma ifrån tanken att en duktig förälder är en orolig förälder. Livet blir fattigare om man hela tiden går omkring och är rädd.David Eberhard är överläkare i psykiatri och chef för akutmottagningen på Sankt Görans sjukhus. Han lanserade begreppet trygghetsnarkomani och anklagade svenska staten för att lida av paniksyndrom redan när han skrev en debattartikel i Dagens Nyheter sommaren 2005.
I boken "I trygghetsnarkomanernas land" (Prisma) rasar han mot välfärdssamhällets överdrivna snällism och myndigheternas omyndigförklarande av medborgarna. Boken rör sig från åsikter om att skolbarnen hindras från att tävla (eftersom ingen får förlora) till kritik mot statliga Livsmedelsverkets allt längre lista på vad som är farligt att äta, icke minst när man är gravid. Mest illustrativt blir det nationella paniksyndromet när de största bovarna i dramat agerar tillsammans, menar Eberhard: Forskarsamhället serverar oroväckande resultat till media som gör braskande rubriker av dem. Statliga myndigheter eller politiker rycker sedan ut för att varna eller förbjuda.
David Eberhard har kallats nyliberal, men han anser själv att det är en felaktig beskrivning av hans åsikter.En brutal ögonöppnare för David Eberhard själv var när hans första barn skulle födas. Han var 21 år gammal och hade fram till dess aldrig stött på döden. Han levde i övertygelsen att inga barn dör i Sverige. Han och hans dåvarande hustrus barn dog vid förlossningen på grund av att moderkakan lossnade. Den fruktansvärda upplevelsen förföljde honom länge. Men dottern som dog, hon som skulle ha varit 18 år i dag, lärde honom också att leva här och nu utan rädsla. Som psykiater har han sett en tydlig trend. Yngre personer verkar bräckligare än tidigare generationer. För tjugo år sedan tog man sig inte till psykakuten för att pojk- eller flickvännen hade gjort slut eller för att hunden hade dött. - Har man inte varit utsatt för svårigheter blir saker svårare att ta när de väl kommer.
Även mindre saker blir väldigt svåra.Fast vi har det bättre än någonsin är vi ängsligare. I takt med att den materiella tryggheten ökar, ökar också den existentiella otryggheten. Unga mår sämre psykiskt. Andelen svenskar med ångestproblem har ökat från 12 procent (år 1988) till 22 procent (år 2001). Förr var världen mer otrygg, men vi var inte lika oroliga.Varför är vi oroligare idag?- Därför att vi är så fokuserade på att allt ska vara säkert och tryggt. Ju fler saker vi definierar som hot desto räddare blir vi. Om vi inte är medvetna om att det är farligt att cykla utan hjälm blir vi inte rädda. Bilden, inte minst i media, är att det är farligare. David Eberhard tar upp ett exempel från förra året, förslaget från Folkhälsoinstitutet om hur man ska minska självmordsförsöken.
Genom att sätta upp staket vid alla broar ska man göra det svårare för folk att ta livet av sig. Han nämner också att sedan en person hoppade från Stadshustornet får inga besökare gå upp i dit längre. - Det är naivt att tro att ingen ska dö. Det ska vi alla göra. Det övervadderade tänkesättet måste vi diskutera, säger David Eberhard och gestikulerar i luften.Vi sitter i hans tjänsterum på psykakuten på Sankt Görans sjukhus. Jag noterar att balkongdörren i rummet inte har något handtag. Helt rimligt just här, förvisso.David Eberhard tycker att det alltför ofta är någon annan som tar ett ansvar för oss som vi inte ens bett om.- Till exempel får man inte spela korpfotboll utan benskydd. Man får inte ens gå ut på planen. Det måste väl vara upp till var och en om man är beredd att offra sina ben för en match. Jag tror att förbudet kom till på grund av aidsrisken, vilket i sig är helt sjukt eftersom den risken är så liten.För barnen är snöbollskrig på skolgårdarna inte tillåtna längre.
- Någon har vid något tillfälle fått en sten i ögat. Fast barnen skulle ha haft mycket nytta av att ha varit med i snöbollskrig. Han tror inte att barn blir mer krigiska av att kasta snöbollar på varandra. De blir sämre på att leka och kräver att bli underhållna. En socialisering går förlorad när vi styr hur man ska vara. David Eberhard kallar det här disneyfieringen av världen. - Man ska vara snäll mot varandra heter det, men barnen älskar att ha snöbollskrig.Han gör en jämförelse med hur kroppen blir starkare. - Ett litet barn ska ha 7-10 övre luftvägsinfektioner per år annars får de inget immunförsvar. På samma sätt menar han att barn ska ha mött ett antal motgångar, annars klarar de inte framtida motstånd. Det gäller förstås att stötta dem när det händer. På så sätt ger man dem grundtrygghet.
Om vi skyddar dem för mycket förnekar vi våra barn lärdomar för livet. Vuxna människor drabbas också av den vadderade världen. Och det är lätt att kontrollera rädda människor. Förre justitieministern Thomas Bodström varnade kvinnor för att gå i mörka parker. Detta var att göra alla kvinnor en otjänst, enligt Eberhard. - Han borde i stället ha uppmanat alla kvinnor, gubbar och gummor att vara ute så mycket som möjligt i mörka parker. Det är så man kommer åt de här problemen, men här agerar staten som en panikpatient. Staten och myndigheterna är hela tiden ute och varnar folk för att "det här är livsfarligt", din trygghet är äventyrad, till exempel om du går ut i parkerna.- En kognitiv beteendeterapeut skulle säga precis tvärtom. Är du rädd för att gå i parkerna ska du gå i parkerna för att övervinna din rädsla. Och är mycket folk ute och rör sig dygnet runt blir världen tryggare.
Hur stort är mediernas ansvar för känslan av otrygghet?- Media bär inte ensamt ansvar. Trestegsraketen media, forskare och myndigheter är problemet. Media kan inte rapportera att oralsex är livsfarligt om inte någon forskare har gjort en studie om detta.Tidningen förmedlar bara vad andra auktoriteter säger. Och varje enskild forskare har förvisso också rätt att föra fram sina resultat. Men eftersom vi alla ständigt utsätts för olika larm leder detta i olyckliga riktningar: Att vi slutar lyssna och till känslan att vi är allt otryggare. En föreställning som sedan leder till att politikerna agerar för att "hjälpa" oss att bli trygga. Så hålls paniken vid liv. Och trygghetsknarkandet lever vidare i världens snällaste land.
