Runarsdottir

Min egen mentala notis. Namn och teknik och framtid kanske borde alla som heter Runarsdottir istället heta Runarsdott-IRL.

Linda har blivit ombedd att skriva krönikor på driftig.nu från och med torsdagen den 28 september och alla torsdagar fram till Jul. Det ska bli väldigt trevligt att läsa om det. Jag uppmanar alla vildhjärnor att bocka av dagen mellan onsdag och fredag för en smula läsning. Vet ni vad - här är den första...

Att vara driftig och kreativ, handlar för mig om att inte försöka passa in jämt. Om jag studerar och lär mig hur människor gör runt om i världen så får jag inte bara större förståelse för det annorlunda; det konstiga blir mindre konstigt och det främmande mer bekant. Kreativa lösningar är bara ett sätt att lägga ihop olika saker jag sett och upplevt för att lösa problem.
För flera år sedan började jag en kurs i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala Universitet. Kursen hölls i Uppsala Slott, i ett av tornen. Fint skulle det vara. Samtidigt hade en av mina bästa vänner, Anders, åkt till Gambia för att måla och han undrade om jag inte ville komma och hälsa på. Jomenvisst!

Kursansvarige blev arg. Han ville inte låta mig åka. Jag kunde ju inte ta ledigt hur som helst. Inlämningsuppgifter och resttentor gick absolut inte för sig.

Så här har vi gjort i femhundra år, påpekade han syrligt.

Femhundra år! utbrast jag.

Ja, så det tänker vi inte ändra nu.

Om något varat i femhundra år så är det väl verkligen dags att ändra på det, tänkte jag och åkte iväg. Och bodde i en förort till Banjul. Vi satt på halvt urkarvade djembetrummor och drack grönt te med hutlösa mängder socker i. Jag lärde mig att de lagar väggroparna genom att fylla upp dem med skräp, att fullmånen är funktionell när det inte finns gatlyktor.
Vi besökte en familj och blev bjudna på god mat. De frågade om jag ville laga till någon typisk svensk måltid. Som tur var hann jag se köket innan jag svarade. För även om jag kanske kunde ha lagat pannkakor eller pyttipanna matmässigt skulle jag inte ens kunna steka ett ägg över den öppna elden och de tre eldstenarna som utgjorde deras spis. Fick skylla på att jag var en usel kokerska.

När killarna umgicks fick jag hänga på utan att det var något konstigt. Jag var ju vit. Ingen visste ändå var de skulle placera mig. Nyfikenhet och vänlighet gjorde att jag hade en fantastiskt trevlig vistelse i Gambia. Deras vardag fungerar lika bra som vår i Sverige, även om den är lite annorlunda. Minibussarna avgick från marknaden när de var fulla – inte enligt tidtabell. Köpte man smörgåsar ute på stora gatan fick man dem inslagna i en sida ur svenska telefonkatalogen. Alldeles bakom låt den allmänna pissoaren, osv.

Åter hemma i Svea Rike insåg jag att resan gett mig mer lärdom än kursen skulle ha gjort. Hellre koja än slott. Kreativitet handlar om att ha det i huvudet, inte i det fina murbruket.
Det är kanske därför jag är här, tänker jag. För att dela med mig av världen jag upplevt, främst utanför Sveriges gränser. Alla år från universitetet är naturligtvis värdefulla. Men utan verklig praktik är det som att bli skeppare utan att ha sett havet.

Och till sist, som Anders sa nere i Gambia; Varför finns inga hudfärgade plåster för svarta?