Fiskaren

I en bok som man gratis kan ladda ner från enklareliv.nu skriven av Eric Hartvig som jag läser i lite då och då och som jag någon gång i framtiden kommer att skriva en recension av i min blogg så finns det en liten berättelse hämtad ur samlingen “När kriget var slut” av Heinrich Böll som jag tänkte återge här.
I en hamn på Europas västkust ligger en fattigt klädd man i sin fiskebåt och dåsar. En flott klädd turist sätter just i en ny färgfilm i sin kamera för att fotografera denna idylliska tavla: blå himmel, grönt hav med fredliga snövita vågkammar, svart bröd, röd fiskarmössa.
Klick. En gång till: klick, och eftersom alla goda ting är tre, och det är bäst att ta det säkra före det osäkra, en tredje gång: klick.
Det spröda, nästan fientliga ljudet väcker den dåsande fiskaren som sömnigt rätar på sig, sömnigt fiskar efter sitt cigarettpaket, men innan han funnit det han söker har den ivrige turisten redan hållit en ask framför näsan på honom, inte direkt stoppat cigaretten i munnen på honom men lagt den i hans hand, och ett fjärde klick, cigarettändarens, avslutar den brådskande artigheten.
Genom det överdrivna i denna flinka artighet, detta för mycket av det goda som knappast går att mäta och som man aldrig kan sätta fingret på efteråt, har det upp stått en irriterande förlägenhet som turisten - kunnig i landets språk - försöker överbrygga genom ett samtal.

“Ni kommer att få fin fångst idag.”
Huvudskakning från fiskaren.
“Men jag har hört att vädret är gynnsamt.”
Huvudnickning från fiskaren.
“Ni ska alltså inte fara ut?”
Huvudskakning från fiskaren, stigande nervositet hos turisten. Förvisso ligger den fattigt klädde karlen väl honom varmt om hjärtat; sorgen över det försuttna tillfället gnager honom.

“Å, ni mår inte bra?”
Äntligen övergår fiskaren från teckenspråk till talade ord. “Jag mår alldeles utmärkt”, säger han. “Jag har aldrig mått bättre.”
Han reser på sig, sträcker på sig, som om han ville demonstrera hur atletiskt byggd han är. “Jag mår alldeles fantastiskt bra.”
Turistens ansiktsuttryck blir allt olyckligare, han kan inte längre hålla tillbaka den fråga som så att säga hotar att spränga hans hjärta:“Men varför far ni inte ut då?”

Svaret kommer prompt och knappt. “Därför att jag var ute redan i morse.”
“Var fångsten bra?”
“Den var så bra, att jag inte behöver fara ut en gång till, jag fick fyra humrar i mina korgar, nästan två dussin makrillar…”
Fiskaren som äntligen blivit vaken, töar nu upp och klappar lugnande turisten på axeln. Han tolkar dennes bekymrade ansiktsuttryck som ett uttryck för visserligen onödiga men ändå rörande sorger.
“Jag har till och med nog för i morgon och i övermorgon”, säger han, för att lätta främlingens sinne. “Får jag bjuda er på en av mina?”
“Ja tack.”

Cigaretter sticks i munnar, ett femte klick, främlingen skakar på huvudet och sätter sig på båtkanten, lägger ifrån sig kameran, ty nu behöver han bägge händerna för att ge eftertryck åt sina ord.
“Jag vill ju inte blanda mig i era personliga angelägenheter”, säger han, “men föreställ er att ni for ut en andra gång idag, och ni skulle få tre, fyra, fem, kanske rentav tio dussin makrillar… föreställ er det.”
Fiskaren nickar.
“Ni skulle”, fortsätter turisten, “fara ut två, tre, kanske fyra gånger inte bara idag, utan i morgon, i övermorgon, ja varje gynnsam dag - vet ni vad som skulle hända?”

Fiskaren skakar på huvudet.
“Ni skulle senast om ett år kunna köpa er en motor, om två år en båt till; om tre eller fyra år kunde ni kanske ha en liten kutter, med två båtar eller kuttern skulle ni naturligtvis kunna få större fångst – en dag skulle ni ha två kuttrar, ni skulle…”, entusiasmen gör att rösten sviker honom ett par ögonblick, “ni skulle bygga ett litet kylhus, ett rökeri kanske, och sen en konservfabrik, flyga omkring med egen helikopter, lokalisera fiskstimmen och dirigera era kuttrar via radio. Ni kunde förvärva laxrättigheter, öppna fiskrestaurang, exportera hummern direkt till Paris utan mellanhänder - och sen …” - åter mister främlingen målföret av entusiasm. Semesterglädjen har nästan runnit av honom, och bedrövad i sitt innersta skakar han på huvudet medan han ser ofångade fiskar muntert hoppa i tidvattnet som fredligt rullar in mot stranden.
“Och sen”, säger han, men åter blir han stum av upphetsning. Fiskaren dunkar honom i ryggen som man gör med ett barn som satt i vrångstrupen.
“Ja, sen?” frågar han tyst.
“Sen”, säger främlingen med stilla hänförelse, “sen kunde ni lugnt sitta här i hamnen, dåsa i solen - och se på det härliga havet.”

“Men det gör jag ju redan nu”, säger fiskaren, “jag sitter lugnt i hamnen och dåsar, det var bara ert klickande som störde mig.”
Tankfull gav sig turisten av därifrån, en lärdom rikare, ty han hade också en gång trott att han arbetade för att en dag inte behöva arbeta mer, och han kände inte längre ett spår av medlidande med den fattigt klädde fiskaren, bara en smula avund.
Den här texten är väldigt bra då den har två olika budskap. Dels talar den om att njuta av dagen och ta den som den kommer. Det är fiskarens synvinkel, turisten och sin sida tänker mer långsiktet, på framtiden. Genom att planera för framtiden kommer ens framtida välbefinnande också tryggas.
Personligen anser jag att det bästa och mest vettiga ligger någon stans mitt i mellan. Det är mycket viktigt att tänka på framtiden och planera långsiktigt, det gör jag alltid. Däremot är det också viktigt att inte glömma bort nuet. Man måste leva, göra det man tycker är kul och trivs med. Man måste ta det lugnt ibland och inte stressa sig till döds.

Dock finns det en helt annan parallell som jag genast kommer att tänka på när jag läser denna text och det är hur det funkar i Sverige med alla de bidrag vi har. En av mina bästa vänner från gymnasiet har än i dag flera år senare ännu inte skaffat sig ett jobb, varför skulle han, han trivs bra som livet är i dag, han kan ta det lugnt och han får pengar till det han vill göra. Om han började jobba skulle han bli tvungen att lämna den här världen han trivs så bra i.